Borta i en av Evijärvi kommuns utbyar,
Sydänmaankylä, någonstädes uti en av de små kojorna, som bildar gårdsgruppen Hannus,
föddes den 19 september 1832, Anna Jukantytär.
Utan en närmare kännedom om saken kan man anta att
Hannusas-Anns barndom förflöt under fattiga förhållanden och då den vuxna åldern
inställde sig, så förefanns ingenting annat än att "bana sig en väg, den hon
själv skulle gå". Då tjänarinnekallet inte framstod som någon lysande framtid
vid hennes förestående yrkesval och Ann av naturen var djurvän, så skaffade hon sig en
hästkrake, varmed hon tjänstgjorde i gårdarna. Hon så att säga "tog aska i
skorna" från sin hemsocken Evijärvi och blev med själ och hjärta terjärvbo.
När Ann anlände till en gård i syfte att hjälpa
till och toaletten bestod av s.k. "beilingar" eller "lonsor", en
avlagd päls omsurrad i midjan av en lång halsduk, huvudduken korsslagen under hakan och
fastknuten i nacken, då tillfrågade hon inte Dior om A- eller B-linjen gällde för det
eller det året.....Nej, livet hade andra krav på henne och hon vägrade icke heller att
uppfylla dem. Månget stenlass från bondens åker har av henne forslats bort till
stengärdslena. Och då Lytzbackaborna år 1880 brände den samfällda stordalen i
Långforsskogen, så var Ann med och körde dalläggningsverket (Törvi) till dalplatsen.
Nya möjligheter.
Nya möjligheter i kampen för tillvaron erhöll
Hannusas-Ann när Näseborna blevo i behov av vakt för sina vidsträckta skogsmarker
intill Evijärvi sockenrå. De erbjöd henne timmer till en egen stuga jämte brännved,
om hon åtog sig skogsvaktarsysslan, vilken tjänst hon villigt antog. I djupaste
vildmarken, drygt 5 km från Särs i Terjärv och 1,5 km från Elgbacka i Evijärvi
utstakades boplatsen, på en björkbevuxen kulle där Höjbäcken rann porlande fram
nedanför och gav henne vattentillgång- där utsikten för övrigt möttes av
starrbeväxt kärrmark.
Boningsstugan blev ett rum med ett enda litet
fönster. Den öppna spisen i densamma var sammanfogad av gråsten, liksom skorstenen på
spjältaket. Bakugnen var förlagd ute i det fria. Det lilla fähuset intill bäcken var
även förfärdigad av torv och gråsten. Fähus skulle det naturligtvis vara! De trofasta
djuren gav henne utkomstmöjligheter. Ann var mycket öm om sina kreatur och höll dem
tjudrade i ladugården året om. På somrarna gick hon dagligen ut på kärret och skar
med handskära kornas behov av foder och på vintrarna for hon omkring i socknen med en
större kälke med påfäst "svepskrinda" vilken av välvilliga människor
påfylldes. "Det kvinnligt veka i kvinnans sinn var kanske intet särdrag i
Hannusas-Anns väsen". Blev hon under sina vandringar tillfrågad vem som byggd
hennes stuga och om den var varm, så svarade hon med hög och barsk stämma: "Nå,
hä var hate Öleback minder Smörastje, å ha timbra ä så glis så vattni frusär i
ämbari".
Men Anns lott var inte drömmarens. Då hon fattade
tag i "kälkdragon" och då hon själv som dragare anträdde återfärden till
skogskojan- ibland 2 mil långa vägen- därav 3 km fullständig obanad sådan., så
erfodras en kropps- och viljestyrka av stora mått.
Tårar på julafton.
Det var en
julaftonsdag då tvenne ynglingar från Backmans-gårdarna fann på iden att fara och
hugga ved åt Hannusas-Ann. Efter fullföljt värv bjöd Ann dem också på kaffe,
tårarna strömmade ohejdat ned för hennes kinder. Var det tårar över kargheten i
hennes ensliga liv? Var det andras hjälpsamhet, som bragte hjärtesträngarna i
vibrering? Var det en fläkt av julens andedräkt? I varjefall klappade hos henne, under
trasorna, ett varmt människohjärta.
Skyddslingarna kom med bud.
Dag från dag rådde tystnad i Hannusas-Anns stuga-
och då korna kom att få en mer än vanlig känning av hungern, arbetade de sig ut genom
fähusväggen och kom med kedjorna dinglande om halsen i full galopp till Elgbacka. Den
medfödda instinkten hos djur, hjälpte dem att uppsöka en människoboning oaktat deras
kofötter inte förut trampat vår moder jord.
Det hela gav vid handen att något hänt deras
matmor och då Elgbackaborna gick för att uppsöka henne återfanns hon död på
kärret.... Skäran låg bredvid jämte en hopsamlad knippe av "tuvlocken". På
ljungtuvan som gömde hennes ansikte, ringde tusentals små blomklockor... andra
dödsklockor kunde naturen inte giva henne.
Året och dagen för Anns upphittande har i
Evijärvi soknens kyrkböcker annoterats som den 5 juli 1909.
Minnesmärket.
I den oändliga ödemarken, på det s.k.
Hannusas-Anns kärret- på den platsen, där Ann återfanns, blommar ängsullen över
vidsträkta fält. På ljungtuvan har upprests ett kors sammanfogat av kullfallna
trädstumpar- minnande om att här har ett människoliv flyktat. En människas liv vars
liv i tiden var det mest primitiva, som förekommer innom socknens gränser.
Jarl Hemmers dikt
"Ängsullen" kan kanske här anföras:
- Ängsullen nickar på ensliga tuvor
- spoven ropar i natten sen.
- Molnen vilar som trötta duvor
- stilla kring vidden i blekrött sken.
- Skymningen sjunker och stjärnornas blickar
- slockna likt ögon som falla igen.
- Mjukt och blekt genom dunklet
- nickar ängsullen än.
Hem |
