Efter segrarna i början vände lyckan och armén
retirerade norrut. Vid det stora slaget i Oravais 14 september 1808 slog ryssarna den
svensk-finska arméns huvudstyrka. De svensk-finska trupperna på cirka 6 000 man mötte
här cirka 7 000 ryssar. Det berättas om hur bönderna i byarna runt omkring sökte sig
till kullarna runt slagfältet för att se hur styrkorna drabbade samman och hur striderna
pågick hela dagen. De upphörde först sedan ryssarna med generallöjtnant Kamenskij i
spetsen fick svenskarna att retirera norrut. Båda arméerna förlorade nära tusen man
var.
Sydösterbottens truppavdelning, Vasa regemente, stred utanför
sitt eget landskap i Sandels brigad och deltog bl.a. i det berömda slaget vid Koljonvirta
ännu i oktober.
I november slöt man en vapenvila, som gick ut på att Norra
finska armén skulle utrymma Finland och dra sig väster om Kemi älv. De finska
bataljonerna gick bittra över den gamla gränsen som skiljt Finland från moderlandet. De
svenska regementena fortsatte från gränsen sin marsch söderut, förutom Västerbottens
regemente, som hemförlovades. De finska trupperna placerades i vinterläger i
Torneånejden. Vapenvilan fortsatte, men den stränga vintern prövade den trötta armén
till det yttersta. Kost- och logimöjligheterna var usla och redan i december började
sjukdomarna sprida sig. Det har sagts att "man bodde och levde i dödens rike".
Rödsot, feber, diarré, fläckfeber och skörbjugg dödade mer än 1 800 man från
december till februari.
