Svamp
Välkommen till denna
bildsida
som innehåller bilder på allmänt förekommande svampar, speciellt i Österbotten i Finland. Syftet med sidan är att försöka skildra en del av de arter som förekommer hos oss, inklusive de vanligaste matsvamparna. Samlingen av bilder påbörjades 2007 då jag rörde mig i skogarna på hösten och sensommaren. Jag hoppas sidan kan fungera som inspirationskälla också för er läsare, att bege sig ut i skogen för att leta reda på de skatter som göms i lövverken. Invid bilden finns också en kort beskrivning av svampen samt utlåtande om dess ätbarhet, men den här webplatsen ersätter inte en svampbok. Däremot kan den fungera som ett bra komplement.
Har ni egna bilder på svampar ni vill ha publicerade på sidan är det bara att skicka in dem. Vill ni använda svampbilder från sidan till egna publikationer, kontakta sidans innehavare.
Svamparnas uppbyggnad
Svampar kan se ut på många olika sätt. I dagligt tal förknippas ordet ofta med hattsvampar, som består av ett mycel under jorden samt fot och hatt ovanför. Det mesta av det vi i dagligt tal kallar "svampar" är hattsvampar, här ingår de flesta matsvamparna. Svamparnas storleksspektrum sträcker sig från mikroskopiskt små arter till de lätt igenkännliga storsvamparna. Mycelet hos ett exemplar av arten Armillaria ostoyae (i USA benämnd Honey Mushroom) i Malheur National Forest (USA) är med en utsträckning på 1,2 km² och en uppskattad ålder av 2400 år en av de äldsta och den största organismen på jorden. Jästceller under delning Snitt genom ett peritekiumSvampar finns i två skilda former: som hyfnät eller som encelliga (jästsvampar). Jäst är encelliga stadier, som förökar sig huvudsakligen asexuellt genom bildning av blastokonidiosporer eller genom knoppning. Liksom alla andra eukaryoter har svampar i sina celler minst en äkta cellkärna och ett cellskelett. Förökningen och utbredningen sker sexuellt och asexuellt genom flera olika slags sporer eller vegetativt genom utbredning (inklusive fragmentering) av de ofta stora och långlivade mycelen. Svampar är heterotrofa och livnär sig mestadels genom utsöndring av enzymer i den omedelbara omgivningen, varigenom polymerer och vattenolösliga näringsämnen blir upplösta och kan upptas i cellerna. Hyferna bildar i substratet ett mikroskopiskt nätverk, som benämns mycel. Detta tar upp näringsämnen från omgivningen. Hyferna består av enskilda hyfceller, som är åtskilda från varandra genom septa. Septa (skiljeväggarna) innehåller porer, som möjliggör ett utbyte av cytoplasma. Svampen föreligger i sin vegetativa fas antingen som mycel eller skottceller; den lever i substratet, till exempel marken, trädet eller växtvävnaden. Storsvamparnas olika fruktkroppar är det tydligaste yttre kännemärket; om de är hatt-, klubb-, knöl- eller skorpformiga, består de av ihopflätade hyfer, som bildar en "skenvävnad" (plektenkym). Mångcelliga hyfaggregationer benämns även thalli. Fruktkropparna utgör ändå bara en liten del av den totala svamporganismen. De är till för förökningen och bildar sporer genom meios. Sporerna bildas hos många svampar i särskilda fruktskikt i fruktkropparna (hymenier). Hos
svampar
befinner sig fruktskiktet under hatten; det kan bestå av lister, lameller eller rör. Hos många sporsäcksvampar befinner sig hymeniet strax under ovansidan av fruktkropparna, i små kammare (perithecier), som ser ut som kvisslor. I hyfernas cellväggar förekommer som byggmaterial kitin, hemicellulosa, lipider, proteiner och andra ämnen. Hyferna kan också förändras kraftigt och specialisera sig; så utbildar till exempel växtparasitiska svampar ofta haustorier. Dessa tränger in i växtceller, för att där uppta näringsämnen. Vissa marklevande, köttätande svampar utbildar till och med snarfällor för små trådmaskar, nematoder, med sina hyfer. När en nematod kryper igenom snaran hålls den fast genom att snarhyfernas hyfdiameter snabbt förstoras och snaröppningen snabbt förminskas. En annan variant av vegetativa hyfer är substrat- eller lufthyferna. Flera knippen av hyfer lägger sig parallellt med varandra och bildar makroskopiskt synliga hyfsträngar (synnemata), ur vilka efter miljöförändring antingen överlevnadsorgan (sklerotier, klamydosporer) eller asexuellt frambringade sporer kan uppstå (konidiosporer). Den förmodligen ursprungligaste formen av svampar, gisselsvamparna (Chytridiomycota) bildar inte hyfer, utan en odifferentierad thallus. Hos många gisselsvamp-arter förekommer under deras livscykel flagellstadier, vilket tyder på ett gemensamt ursprung för djur och svampar. Mat- och giftsvamp Torkade svampar Delad Black Périgord Truffle (Tuber melanosporum) Stiltonost med Penicillium roqueforti.Många svamparter är kända och uppskattade födoämnen. Till dessa hör icke odlingsbara arter, som stensopp, kantarell och tryffelsvamp, men även kulturarter och sorter av champinjon, shiitake och ostronmussling. Vid plockning av vildsvamp krävs mycket stor noggrannhet, för att inte riskera förgiftning från giftsvampar. Dessutom bör beaktas att tungmetaller tas upp och anrikas av svampar, vilket leder till att fruktkropparna hos vilda svampar kan innehålla skadligt höga halter av sådana. Som viktigaste förutsättning för svampplockning gäller grundläggande kännedom om mat- och giftsvampar. Många svamparter innehåller hemolysiner eller värmelabila gifter, som förstörs vid upphettning. Endast vissa matsvampar, som stensoppar, kan utan risk även förtäras råa.
Kantarell
Kantarell (Cantharellus cibarius) är en ätlig svamp som växer i löv- och barrskog. Med sitt karakteristiska utseende och tydliga smak är det en svamp som är näst intill omöjligt att blanda ihop med någon giftig art, vilket har gjort den till en av de absolut populäraste matsvamparna för amatörplockare. Säsongen är vanligen juli-oktober. Utsökt matsvamp som går att både konservera och frysa in. Torkning skall dock undvikas då kantareller blir sega och beska av det. Allmän upp till mellersta Sverige[källa behövs], norr därom blandad förekomst. Finns dock även i fjällen i fjällbjörksregionen. Ingår i basidsvampsordningen
Cantharellales tillsammans med bl.a. trattkraterellen (Craterellus tubaeformis) och den bleka taggsvampen (Hydnum repandum). Denna ordning består av ca. 300 arter och är förvånansvärt morfologiskt och ekologiskt mångfacetterad; såväl mykorrhizabildare (t.ex. släktena Cantharellus, Craterellus, taggsvampssläktet Hydnum och fingersvampssläktet Clavulina) som vednedbrytare (släktena Sistotrema s.l. och Botryobasidium) och till och med fåtalet lavar (släktet Multiclavula) ingår i den. Ordningen anses som tidig inom de fruktkroppsbildande basidsvamparna; detta återspeglas exempelvis av att "skivorna" på undersidan av kantarellernas fruktkroppar inte tros vara evolutionsmässigt likställda (homologa) med skivorna hos övriga skivbärande hattsvampar. "Skivorna" hos kantareller kallas ofta för "lameller" eller "åsar" för att markera deras separata ursprung. Den vanliga kantarellen har, liksom övriga medlemmar i släktet, en kompakt och icke ihålig fot. Detta kan jämföras med "trattkantarellen" Craterellus tubaeformis, som, liksom övriga medlemmar i släktet Craterellus, har ihålig dylik. De två släktena är mycket nära besläktade.
Stensopp eller Karljohan
Stensopp eller Karljohan (Boletus edulis) är en ätbar svamp som förekommer i både löv- och barrskog. Förekommer särskilt ofta efter varma somrar. God matsvamp, som med fördel kan torkas på grund sin starka smak och arom. Formellt är det en sopp. Den har ett vitt ådernät på foten.
Björksopp
Gallsopp
Sammetssopp
Sandsopp
Smörsopp
Stensopp (Karl-johan)
Tegelsopp
Örsopp
Kamferriska
Lakritsriska
Pepparriska
Skogsriska
Skäggriska
Gulkrämla
Storkrämla
Tegelkrämla
Vinkrämla
Citronslemskivling
Grå bläcksvamp
Kantmusseron
Nejlikbsoskskivling
Pluggskivling
Rimskivling
Röd flugsvamp
Blek taggsvamp
Orange taggsvamp
Rödgul taggsvamp
Talltaggsvamp
Fårticka
Gullhorn
Kantarell
Narrkantarell
Vårtig röksvamp
Sidan funcka bra utan META tags på Google till att börja med!