Den Något Sorgliga Historien Om Pojken Gas

Det var en gång en liten pojke som hette Gas. Han var tretton år och blev förstås alltid mobbad i skolan för sitt konstiga namn. Alltid om någon fes i klassrummet sa man att det luktade illa för att Gas var där, fastän det inte alls var så! Orättvist eller hur? Det enda som gjorde Gas glad var hans hund Golly som kunde spela död och onanera på samma gång. En dag när Gas kom hem från skolan och skulle äta såg han att han hade ett brev adresserat till sig själv på köksbordet. Konstigt! Han väntade inget brev! Han såg på kuvertet, ingen avsändare. Vem kunde det vara?

   Gas började sakta öppna kuvertet. "Nej Golly! Lugna ner dig!" Golly hade kommit in i köket och lekfullt hoppat upp på en stol. "Nej Golly! Jag vill inte onanera nu!"
   Gas knuffade undan Golly. Vad kunde det vara i kuvertet? Han vred det fram och tillbaka i sina händer. Gas hade aldrig fått ett så fint kuvert förr. Han visste inte riktigt om han vågade öppna kuvertet, tänk om det var nåt farligt! Arsenik eller en död boa eller nåt... Golly satte huvudet på sned och pep lite försynt.
   "NEJ GOLLY!" Golly kunde vara så irriterande ibland och Gas orkade inte ge mat åt henne nu, han hade ju fått post. Gas tänkte att han skulle hålla upp kuvertet mot fönstret så han bättre skulle se vad som fanns i, men se DET skulle han inte ha gjort! Golly såg en nyckelpiga på fönstret och flög mot den för att fånga den i munnen men kuvertet fastnade i pälsen och både hund och kuvert föll ut från den tjugosjunde våningen!
   "NEEJ! Kuvertet! Dumma hund!" Nu gällde det att ha bråttom! Gas sprang ut ur köket och nerför trapporna i en hiskelig fart och märkte inte alls att Herr Körsång var på väg upp.

   "Nej men se goddag, lilla vän, vart har du så bråttom då?" sa Herr Körsång. 
   "Jag måste snabbt ner till första våningen för att rädda Golly och mitt konstiga brev!!" flåsade Gas till den förvånade mannen.
   Herr Körsång kontemplerade en stund och började sedan ta sig i skrevet. "Nej, men nu ska du inte ha så bråttom, lille vän! Kom in i stället på en kopp te och lite Ram-Tara-Tam!"
   Gas var skräckslagen. Han visste precis vad som menades med "Ram-Tara-Tam", det var ett allmänt känt faktum att Herr Körsång inte var riktigt normal. Nu gällde det att vara listig. Medan Herr Körsång kom närmare och kliandet i skrevet blev allt mer frenetiskt utstötte Gas ett vrål och knuffade ut den beresta mannen genom fönstret. Ett vrål hördes.

   Gas sprang vidare ner för trapporna till 26:te våningen där han mötte Fröken Hydraulpress, den halvgenomsläppliga änkan som alltid hade godis i fickorna. Idag hade hon dock inte det. Hon var nämligen alldeles naken. Gas stannade upp ett ögonblick och sa: "Goddag fröken Hydraulpress, vart är du på väg?" 
   "Men hej på dig Gas! Åh jag var bara påväg till Herr Körsång för lite "Ram-Tara-Tam" och kanske en kopp te, han är ju alldeles ensam den där karln." Medan hon sa "Ram-Tara-Tam" gjorde hon en obscen kroppsgest.
  Gas nickade förståeligt. "Javisst, fröken, men nu är det så att jag knuffade honom genom fönstret från den 26:te våningen och han håller som bäst på att skrikandes falla mot sin bråda död."
   Fröken Hydraulpress såg förskräckt ut. Man hörde ett distant vrål i bakgrunden där Doppler-effekten var klar och tydlig. "Säger du det, säger du det... Ville han ha lite "Ram-Tara-Tam" med dig också?" frågade fröken Hydraulpress. '
  "Ja-a," nickade Gas.
  "Ja han är ju inte helt normal den där karln..." sa fröken Hydraulpress bara sådär i allmänhet.
  "Och jag håller på att försöka rädda min dumma hund och ett konstigt brev som också håller på att falla från den 26:te våningen." Gas blev nervös. "Och jag måste ha bråttom!"
  "Javisst lille vän! Skynda dig!" Fröken Hydraulpress bad Gas adjö och genom en ren reflex försökte hon ge lite godis åt honom men kom då ihåg att hon var naken. Hon hade alltså inga fickor. "Åh vad dum jag är!" sa fröken Hydraulpress högt för sig själv medan hon sakta började bege sig upp för trapporna, samma trappor som hon ovetandes kommer att bli mördad på inom tolv år när hon är på väg ner efter papper för att skriva sitt testamente.

   Gas sprang med den övernaturligt pre-pubertala hastighet de flesta 13-åringar har nerför flera trappsteg i gången men stannade och tittade ibland ut genom fönstren för att där följa Gollys och det konstiga brevets och Herr Körsångs morbida fall. "GOLLYYY!!! DUMMA HUND!" Gas höll på att svimma, han var jättetrött. Så trött att han nästan inte märkte Herr och Fru Skojärn som kom ridandes tandem på en dvärgponny uppför trappan. 
   "Herr Skojärn! Hjälp!" lyckades Gas pipa med sina sista krafter.
   "Men kära barn, så du ser ut!" sa Fru Skojärn och hoppade av ponnyn som gav upp en suck av lättnad. Herr Skojärn bannade genast ponnyn för att den vågade ge upp ljud av trötthet i hans närvaro och tryckte in åtta häftstift i röven på det stackars kreaturet - Herr Skojärn hade tjänstgjort i Vietnam under Vietnamkriget och blivit onödigt kvarglömd i en tunna napalm i tjugo år, därav hans otäcka brännsår. Han var en hård man.
   "Jag måste rädda min hund och mitt brev som närsomhelst kommer att krossas mot marken!!!" 
   "Men då har jag en sak som kan rädda dig!" sa Fru Skojärn. "För några år sen installerade vi en Warpzone i den här våningen. Den är inte helt pålitlig men borde ta dig ner till andra våningen!" Hon öppnade en lucka maskerad till yuccapalm och ett skimrande sken fyllde rummet. Utan att tveka kastade Gas sig in i warpzonen och hamnade...
    ...i Amazonas. Men han hoppade snabbt tillbaka och befann sig strax på 25:te våningen igen med Herr och Fru Skojärn.
    "Tack, men den fungerade inte!" sa han och rusade vidare lagom för att hinna se Herr Skojärn peta in sig själv i ponnyn. Nu var det bråttom. Han nästan flög nerför ytterligare tre våningar och hamnade på 22:a våningen. 

Där mötte han den unga Herr Ytterlighet som alltid brukade spela piano, fastän han inte hade nåt piano med sig. Idag var han dessutom semipermeabel, dvs halvgenomsläpplig. Han stannade Gas. 
   "Vänta lite! Vart är du på väg? Är det nåt brottsligt på gång?" 
   Vid den frågan stannade Gas. Kanske var det paniken eller kanske för att Gas var otroligt kissnödig, men i hans lilla huvud började en farlig tanke sprida skräck bland dom andra tankarna som för övrigt mest handlade om stringtrosor och om att jaga maneter med moped. Tänk om det ÄR nåt brottsligt?? Gas visste ju inte VAD som fanns i brevet. Kanske är det en flatulent maffiaboss som försöker sätta dit Gas genom att skicka ett kuvert fylld med mänskliga kroppsdelar arrangerade i lustiga gester och sen ringa polisen när Gas står där med händerna nerkletade i smegma och blod! Precis som det gick för morbror Lappduk!
   "Hörru, killen!" Unga herr Ytterlighet började bli lite nervös eftersom Gas hade stått och stirrat honom i skrevet i två och en halv minut.
   "Ja, va?" Gas kvicknade till. 
   "Jag frågade om det är något brottsligt på gång när du har på bråttom? Eller kanske jagar du en tjej!" Unga herr Ytterlighet gormade och skrattade vid detta "skämt", han hade ju trots allt vunnit en humor-tävling på Bahamas för sju år sen, så det gällde att hålla skämten "up-to-date".
   "ÅH NEJ!" Gas blev röd i ansiktet och helt panikslagen. Han slog händerna för munnen i den klassiska Home Alone-manövern. "JAG MÅSTE RÄDDA MIN MYSTISKA HUND OCH MITT DUMMA KUVERT!" Gas hade just gått om gränsen för vad en 13-åring klarar av vad gäller panik och han befann sig nu nånstans mellan RINGPOLISENJAGDÖR-stadiet och TELLMYWIFETHATILOVEHER-stadiet. 
  "Så du vill alltså inte ha lite "Ram-Tara-Tam" då?" Unga Herr Ytterlighet hade just gjort slut med sin flickvän, dåvarande Miss Sauna, och han hade blivit lite upphetsad när Gas påminde honom om Macaulay Culkin. 
  "Nej! Jag har ett liv och ett kuvert att rädda!" Gas struntade i trapporna och i en stund av tillfälligt storhetsvansinne slängde han sig över räcket i ett svanhopp.

   Hans liv passerade framför hans ögon när han föll - Gas var nu plötsligt tre år och fick en grön traktor på julafton, sen var han fem år och fick sin första örfil av en okänd man och plötsligt befann han sig fallande från en trappa. Han hade inte haft en särskilt spännande uppväxt. Som tur var dämpades fallet snart av åttonde våningen, sen sjunde, sen en ormbunke som traktens lokala hankatter använt som allmänt revirmärke i trettio år, sen ett hörn, sen resterna av vad som troligen varit hans svanskota. "Men lilla vän, hur gick det?" Den groteskt fete men mycket vänlige Diakonissan Luftkoja hade sett hela fallet.
   "HÅLL KÄFTEN DIN FETA FAGOTT!!!" skrek Gas helt omotiverat åt den snälla tanten som aldrig gjort nåt ont i hela sitt liv och som hade så svagt hjärta att det stannade när Gas skrek så här. Diakonissan segnade ihop och liknade sånt där som Gremlins liknar när dom blir utsatta för solljus. En obehaglig lukt fyllde rummet. Gas struntade i att han just mördat en oskyldig civil och således borde dömas till livstids tvångsmatning och sprang vidare. Snart var han nere på första våningen och rusade ut genom dörren, såg upp mot himlen och letade febrilt efter ett tecken på var hunden och brevet kunde vara. Hade han ändå kommit försent? Hade dom redan krossats mot marken. Gas kände gråten välla upp i halsen och tänkte att nu får jag aldrig veta vad som stod i brevet och så är Golly död och jag är ful. Men så...!

   Out of the blue kom hunden farande, rakt mot honom. Gas skrek av glädje och sträckte ut armarna mot jycken som närmade sig enligt ekvationen v=at och a=F/m vilket egentligen bara betyder otroligt snabbt!!! Nu var det kritiska ögonblicket inne. Gas stålsatte sig för att ta emot hunden då han upptäckte att det rykte ur den. Vid närmare efterblick såg han att den faktiskt brann. Friktionen från fallet hade antänt den och nu var den helt omvärvd av lågor. När den kom ner till marken fanns bara en pungkula och en hårtuss kvar och det ville ju inte Gas röra i så han steg åt sidan. Gråten kom i floder men snart hämtade han sig dock vid tanken på brevet. Och där! Där kom brevet dinglande ner! Gas jublade och struntade i att hunden var död! Nu skulle han äntligen få veta vad som stod i brevet! 
   Han sträckte sina armar mot skyn för att fånga brevet. Ett segerskrik som mest påminde om en orangutanghona i nöd smet från Gas läppar. Svetten rann nerför hans armhålor, kanske hade han vunnit på lotto och det var pengar i brevet! Likt en skadeskjuten svan som ätit för mycket dinglade brevet sakta ner mot hans förväntansfulla armar. Han slet brevet med ett knyck ur luften. Han kunde inte tro sina ögon, han hade brevet i händerna. Brevet som orsakat sådan uppståndelse och tagit flera människors liv, brevet som dödat hans bäste vän, Golly, brevet som han just nu var påväg att öppna.

   "Vilket fint frimärke," sa Gas. "Det skall jag spara i min lycko-burk." Plötsligt hördes det hemska dopplerskrik som Gas så väl kände igen. Han hann med nöd och näppe stiga åt sidan för ett brinnande klot bestående av våld, kött och eld. Polisen lyckades senare identifiera klotet som herr Körsång efter att de hittat ett blodigt medlemskort till föreningen Happy Ham-fetish Kindergarten for Men med hans namn på.
   "Jaså du... Brev! Du har tagit ett till oskyldigt människoliv!" Gas gav brevet det onda ögat och viftade det i luften i en våldsam manöver. "Men nu är din stund kommen!" Han började sakta öppna brevet från vänstra sidan med sin högra lillfingernagel som han låtit växa till fem centimeter så han kunde använda det som en brevkniv. Inne fanns ett litet, vikt papper.
   "Börglunda Sjukhus? Det är ju inte pengar!" Gas läste högt för sig själv.

   "Bäste Gas, det är med stor sorg vi måste meddela dig att tåget som din familj åkte på har spårat ur." Gas blinkade, svetten rann. "Det tredje tåget påväg från Sverige till popfestivalen i Turkiet spårade ur natten till lördag. Efter att ha ramlat ner från ett två kilometers berg, stannade tåget mirakulöst, men vagn nr. 14 rullade dessvärre vidare till ett hemligt kemikalieplantage." Åh nej. Vagn nummer 14 var just den vagnen som hela Gas' familj var i. Han kände den välbekanta klumpen (som han döpt till sviid-klumpen) börja växa i hans hals. "Väl inne i det hemliga kemikalieplantaget stannade vagn nr. 14, men blev sprajad av en mängd giftiga kemikalier. Passagerarna tror lyckligtvis ha överlevt kemikalierna, men var i stor vånda hela tiden och luktade jätteilla..."
   Gudskelov, tänkte Gas. Då lever alltså mina föräldrar ännu!!!
   Han fortsatte läsa. 

   "... oturligt nog var det hemliga kemikalieplantaget så hemligt att det blev bombat i misstag av tjugo berusade piloter i F-117 Stealth Fighters. Alla av passagerarna i vagn nr. 14 överlevde bombningen men avled senare i ett vattenfyllt dike när de skulle klappa en söt ko."

  Gas hjärta stannade. Hans föräldrar, ja hela hans släkt, hade varit på det tåget. Endast Gas hade skippat den årliga popfestivalen i Turkiet eftersom han haft diarré, och det är förbjudet i Turkiet.

"...Vi på Börglunda Sjukhus försökte en stund vårt bästa i att upprätthålla din familjs liv men orkade sen inte mera. Liken kommer med posten och du måste betala en sjukhusräkning motsvarande 600 miljoner kronor. Dessutom blev du stämd av Turkiet. Med vänliga hälsningar, Börglunda Sjukhus."

   Lillasyster Maräng, bäste far Månhydda, pappa Krabbräfsa, mamma Lökbalja, nymfparakiten Klu-Klu, alla döda. Gas tappade brevet och kände sina ben ge vika. Cementen gjorde ont mot hans oskyddade huvud. Är det hans fel att hans familj dog? Han hade ju svurit och visat fingret åt mamma dagen när de åkte eftersom han var så arg när han var fastbunden i skrubbdörren så han inte skulle smita med. Finns det ännu någon mening med hans liv?
   Samtidigt som han tänkte allt detta hördes ännu ett dopplerskri och Gas såg upp och fick se hundratals rakbladsvassa glasskärvor från fönstret som Golly krossat komma mot honom i rekordfart. Han gav upp ett tjut av rädsla men hann inte undan. Glasskärvor bombarderade honom som en meteorskur. Svisch! Där försvann hans öra. Svisch! Där försvann ett finger. Svisch! En skärva skar upp ett långt fult sår på ena kinden. Svisch! Hans högra öga släcktes. Gas skrek.
   Svisch! Svisch! Svisch! Svisch!

   Och sedan en enda lång tystnad medan världen återhämtade sig från det grymma skådespel som precis uppförts på verklighetens scen. Det var som om fåglarna bestämt sig för att hålla en gemensam tyst minut tillsammans med vinden, som om hela världen ställde sig på högkant en stund för att bara andas innan den skulle ramla vidare i sina vansinnesspår. Ingenting hördes, ingenting förändrades. Solen lyste med sin frånvaro. Och mitt på denna ödesmättade scen låg en liten pojke som aldrig fått höra ett kärleksfyllt ord, som aldrig fått känna beröring från en älskande hand, som aldrig fått erfara glädjen av att få finnas till. En vingklippt sparv, en kasserad planta, en fördold hemlighet. Han låg där, lemlästad av ödet, skuren i bitar, som om en hård gudamakt inte låtit honom leva.
   Och här kunde historien om Gas ha slutat om inte ett flygplan fått motorfel 10 000 meter ovanför. Piloten försökte in i det sista rädda planet men kraschen var oundviklig. Som tur var kraschade planet inte inuti stan utan i utkanten, vid en bondgård ägd av Gas' farmor och farfar som nu i och för sig var döda i och med olyckan i Turkiet men vars gård ändå stod kvar som en lilja bland törnen. Planet kraschade mycket våldsamt och antände huset, som var byggt av furu och således brann bra. Men vakna grannar ringde brandkåren som lyckades rädda all egendom. Allt utom Gas' nalle förstås. Det var hans favoritnalle och den låg på golvet i teverummet. Brandmännen struntade i den och den brann upp.
   Rök steg upp från den älskade björnkroppen innan det började pyra ur dess stoppning. Till sist var den omvärvd av lågor och utplånades. Efter tio minuter var det som om den aldrig existerat.