Det är snart ett år sedan jag sade upp mig på NovaCall för att satsa på något helt annat. Idag är det svårt att säga vad jag har för yrke då folk ställer mig den frågan. Det känns ju inte riktigt klart att säga att jag är freelance journalist, travtränare, bonde m.m. och att en stor del av mitt liv tillägnas Reiki- healing. Det skulle vara mycket enklare att säga telefonmontör eller något dylikt. Då man t.ex. skall ha ett läkarintyg får man lov att kompromissa, det finns egentligen inte så stort utrymme för yrket på officiella papper. Det som jag gör är egentligen inte heller något jobb, det är min livsuppgift som jag troligen aldrig kommer "ifrån".

Efter att vi flyttade hit till Kronoby har det hänt en hel del. Farmen kallar vi numera Manderbackas Ark vilket ganska bra beskriver det liv vi lever. Arken har för tillfället följande invånare: tre egna hästar, 1-3 hästar i skötsel, tuppen Bruno med hans tre brudar, getterna Greta och Linda, åtta katter + fyra kattungar och hunden Wind. Ja och så vi själva förstås, jag, min fru Johanna och barnen Celia och Rasmus.

Dagarna på Arken är både olika och lika. Det finns ett visst rutinarbete som måste göras, djuren skall ha mat regelbundet o.s.v. Att vara egen har ändå mest positiva sidor. Jag skall inte destomera gå in på hur skönt det känns att gå tillbaka till sängen en kall morgon då man inte känner sig riktigt pigg, eftersom det skulle kunna uppfattas som att jag vill retas med de som jobbar från 7 - 16. Det är, som ni säkert förstår, inte min avsikt.

Under mina träningsturer med hästarna ute på lugna skogsvägar har man ofta tid att tänka på olika saker, meditera och komma fram till kloka saker. Det ger också en skön känsla att märka saker som t.ex. att man sist och slutligen inte är så sårbar för vad år 2000 kan ställa till med för trubbel. Det sägs bl.a. att det finns risk för att det blir oreda i bankaffärerna. Hmmm, det blir intressant att se.

Mycket i världen har byggts upp med datorer som grund och få har protesterat. Det var meningen att datorerna skulle spara in mycket tid och pengar, i många fall har de istället orsakat mera jobb till högre kostnader. Dessutom tycks de inte ens klara av att byta från år 1999 till år 2000. Att de dessutom kollapsar med jämna mellanrum är en helt annan sak, att det accepteras av de som behöver dem i sitt arbete är något som jag inte fattar. Det är väl så att datorn, liksom juppinallen, är en helig sak där nästan vilka brister som helst tillåts så länge det finns en möjlighet att ha en exclusivare modell än vad grannen har.

Trots att människan omger sig med all denna teknik finns det väldigt mycket som påminner om djurens beteende. Tuppen Bruno har bjudit mig på intressanta lektioner. Bruno är en sällsynt vacker tupp, han är av svensk lantras och är mycket färggrann, brun, guld, svart, vit och grön. Bland hönsen finns det en klar rangordning, hon som är närmast tuppen sitter vid tuppens sida och tar de bästa bitarna då maten serveras. Tuppen väntar artigt, eller så är det så att han helt enkelt fått erfara att det är bäst att hålla sig på avstånd när damerna äter.

På morgnarna sitter de på sina pinnar, Bruno och högsta hönset på högsta pinnen. De andra sitter lägre ner och de som inte är så populära får hålla sig på golvet. Ibland händer det t.o.m. att högsta hönset sitter högre upp än tuppen, här tycks det råda samma som med vildhästar, det är inte tuppen eller hingsten som är flockens ledare utan högsta hönset / stoet. Då jag kommer in i hönshuset hälsar Bruno med sin vackra stämma där han sitter med sin höna. Han håller ofta ett långt tal och får understöd av sina flickor, han ger ett gott intryck som en värdig och pålitlig tupp. Efter hälsningstalet hoppar han ner och går direkt till en av hönorna längst ner och inleder en kort men intensiv kärleksakt med henne. Jag har ofta tänkt på hans beteende och om de borde döpas om hela bunten. Tuppen till Bill, högsta hönset till Hillary och så Monica nere på golvet.

Att betrakta hönsen är en del av vardagen, liksom att plocka ägg och hämta in getmjölken efter att ha mjölkat tidigt på morgonen. Det är kanske inte så lönande med höns om man tänker det ekonomiskt, men känslan att gå in och se om det kommit ägg och sedan få ta in dem är stor. På samma sätt är det värdefullt att få mjölka geten och sedan ge en liten skvätt varm mjölk åt den jamande stallskatten. Vardagen är full av föreställningar med guldkorn, för att plockas om man är beredd att stanna upp och se omkring sig och ta reda på vad som händer.

Att träna och sköta om hästar har inte varit bara en hobby för mig även om det är så som man sett på saken så länge jag jobbade på JNT / NovaCall, det har varit något större men ändå inte att vara proffesionell travtränare. Den senaste tiden har det ofta pratats om "hästviskare" efter att filmen "Mannen som kunde tala med hästar" varit bioaktuell. Jag vill inte kalla vårt arbete att vara hästviskare men en del likheter finns. Under de år jag jobbat med hästar och kört travlopp har jag avvikit en hel del från det system som är vanligt. Det betyder t.ex. att jag har kört de flesta travloppen utan piska och att mina hästar aldrig fått stryk.

Jag har ofta fått kritik och råd, men för det mesta kunnat säga nej och stå för det som jag själv tror på. De gånger jag har gett efter har det oftast visat sig vara fel att jag inte gjort som jag själv ansett vara bäst. Det här är inget att påstå att jag skulle kunna saker bättre eller att försöka sätta mig i en "finare" sits än andra. Det handlar om att se saker på ett annat sätt. Men det är mycket plogande för att få upp vägen så att också andra skall våga ta samma väg.

Inom travet mäts framgångar i antalet segrar, prispengar och rekord, det gör att det kan vara svårt för ett annorlunda tankesätt skall bli erkänt. För mig är framgångar med en häst annorlunda. Att få en häst att lita på människor kan vara en stor framgång eller att få en häst att överleva. Visserligen njuter jag också av att vinna ett lopp men det är inte orsaken till varför jag håller på med hästar.

För att jag skall kunna fortsätta med mitt plogande finns det ingen annan möjlighet än att satsa på det till hundra procent. Att leva i det. Det är då som jobbet förvandlas till en livsuppgift och det är mäktigt att märka hur stor skillnad det är mellan att ha ett jobb och en livsuppgift för resultatet. För mig var det jag gjorde på Nova Call och JNT mer eller mindre ett jobb och det kändes inte längre rätt att fortsätta på samma sätt år ut och år in. Det var inte ärligt mot mig själv och inte mot arbetsgivaren eftersom jag inom mig visste att jag kunde ge mycket mera. De många år som jag har varit på JNT / Nova Call har dock varit mycket värdefulla för mig.

Skrivandet är också en viktig del av mitt liv. Att informera, påverka och underhålla. I något skede frågade någon mig hur jag kan tro att jag skall klara mig på att skriva då jag inte har någon utbildning på området. Det var något som jag inte hade något svar på då, eftersom jag aldrig hade tänkt i de banorna. Det är sant att det i vissa fall skulle vara enklare att sälja en artikel om man hade en fin titel men om man tänker efter, vad har det för betydelse ? Det var professionella som byggde Titanic, men amatörer som byggde Noaks ark.

Mikael Manderbacka
Tillbaka till flera artiklar