Under 15 års tid har jag intresserat mej för krispsykologi. Mitt intresse vaknade från erfarenheten att människor, som hade upplevt gruvliga saker och behövde prata igenom vad som hänt uppehöll sig i händelserna och bemötandet efteråt. Inte så ofta slaget, knivhugget, branden, krocken eller dödsbeskedt som hur de hade väntat i korridoren, stegen som sprang förbi, läkarens röst och ord, tankarna hemma eller telefonen som inte ringde. Jag kom att fundera över traumatiseringsprocessen och märkte, att de jobbigaste minnena inte nödvändigtvis uppstår i vid själva kraschen, utan timmarna och dagarna efteråt. Om iakttagelsen är riktig, ja då är det mycket väsentligt hur man blir bemött timmarna och dagarna efteråt.

Det nya krispsykologiska kunnandet har kommit till oss via Norge. Där var man långt framme redan på åttiotalet, medan övriga Norden inte ännu vaknat. Man hade färdiga modeller som var lätta att anpassa till våra förhållanden i Finland. Så startade krisgruppen i Jakobstad 1. januari 1990, och exemplet följdes fort av andra, oftare små kommuner med enkel beslutsgång. Jag var snart involverad att föreläsa och utbilda i krispsykologi, och lokala krisgrupper uppstod i snabb följd. Jag fick psykologförbundets utmärkelse "Årets Psykolog 1990" för min verksamhet, och ett par år därefter I pris i Stakes innovationstävling med ett stipendium som vi i krisgruppen använde till en kongressresa.

Inom några år hade den krispsykologiska beredskapen på lokal nivå fått en nästan heltäckande utbredning, och detta utan att detta påbjudits eller ålagts av någon myndighet eller i någon lag eller förordning. Utvecklingen var nästan för snabb, och i slutet av 90-talet höjdes internationellt krav på kontrollerade studier för att utröna effekten av krisintervention. På denna punkt har man talat förbi varandra, eftersom det är metodologiskt svårt eller omöjligt att påvisa en effekt av ett samtal eller ett gruppmöte ifall man ställer krav på randomisering och kontrollgrupper.

Sedan september 1999 åläggs kommunerna sköta krisintervention för drabbade, anhöriga och hjälpare - detta finns inskrivet i räddningsförordningen (561/99) §8 mom5.

Linkar:
Traumaterapiakeskus
David Baldwin traumapages
Senter for Krisepsykologi, Bergen