I väntans tid
Året var 1998. Vi önskade oss ett barn till - vi visste att vi skulle kunna älska flera barn. Vi bestämde oss rätt snabbt för att adoptera ett barn. Men vi grubblade intensivt i några månader för vi ville vara säkra på vårt beslut - ett barn är för hela livet!
Vi tog kontakt med Interpedia i Vasa och fick information.
Hemutredningen räckte sex månader. Vi började i januari -99 och blev klara i juni samma år. Hemutredningen gav oss tillfälle att prata igenom olika saker och att förbereda oss. Det var roligt och intressant - trots att jag stressade och städade skåpen före socialarbetarnas första besök. Man vet ju aldrig!
Colombia blev landet vi bestämde oss för. Vi ville gärna sköta en baby igen.
Vår ansökan godkändes och sändes till Colombia den 19.11.1999. Det skulle bli en lååång väntan. Under tiden träffade vi familjer i Jakobstad med barn från "vårt" barnhem Los Pisingos. Vi deltog också i lokalföreningens träffar. Allt detta förde oss ett steg närmare vårt barn tyckte vi. Vi var med i en mailinglista och följde varje barnbesked med spänning. Det var skönt att hålla kontakt med andra i samma situation när väntan blev olidlig. För det blev den många gånger.
Sommaren och hösten 2000 blev vi otåliga och ringde ofta till Interpedia. Vi fick veta att många familjer hade ett barn tidigare från Los Pisingos och kanske kunde gå förbi oss i "kön". Kanske hösten 2001?
Alexandra blev fyra år och vi längtade efter vårt lilla syskon. Det enda vi säkert visste var att det skulle bli barn - förr eller senare. Vi berättade tidigt om våra planer för vänner och släktingar. Många frågade ändå om vi inte skulle ha fler barn.
Det verkade segt, men då plötsligt hände saker.
Vi blev förhandsgodkända av Los Pisingos som adoptivsökande den 30.11.2000 och tiden som följde var den verkliga
väntetiden. Det kommande barnet började bli mer verkligt, vi vågade börja vänta på allvar. Barnbeskedet kom tidigare än vi vågat hoppas på - 15.1.2001. Men det är en annan, lyckligare, historia.
Under dessa (nästan två och ett halvt) år levde vi som normalt. Ibland tänkte vi mer på vår process, ibland mindre. Men det var vissheten om det goda som skulle komma som gav guldkant åt tillvaron. Kontakten med andra föräldrar i samma situation gav oss mycket och vår vän Tiinas mail var viktiga när vintermörkret tätnade.
Vi väntade länge på Viktor. Han är värd all väntan. Vi är väl förberedda och vi har mycket att ge allihopa. Vår familj är större på många sätt och bra mycket rikare på ett annat sätt…
Carina, okt.-01
