Utdrag från resedagboken

7.2.2001 - 11.3.2001

Bogotá, fredag 9.2.2001

Vi anlände igår och är idag något trötta och förvirrade. Alexandra envisades med att vakna halv fyra lokaltid! Vi kände oss genast välkomna och på vårt nattduksbord stod en vas med ett fång väldoftande rosor - en välkomsthälsning från de övriga finska familjerna. Idag efter lunchen får vi vår lillebror. Obeskrivlig känsla - nervöst och spännande.
Några timmar senare… Överlåtelsen skedde hemma hos Dona Rosa och vi hann bara med en snabblunch och så iväg! Rosa bodde i en vacker lägenhet i ett våningshus och i hissen på väg upp kändes allt svindlande overkligt. Vi fick sitta i en ljusbrun plyschsoffa och ta emot vår son, Alexandras lillebror. Rosa ville ge Viktor åt Alexandra, men hon blev blyg och höll bara i fötterna. Viktor var mindre än jag trott (man glömmer fort hur små babyer är) och Alexandra sa "han är sötare än på fotot". Efter ett tag började Viktor gnälla och vi prövade med lite mat - kändes ovant att hålla flaskan. Det visade sig att han trivdes bättre i fars famn och log ett av sina första soliga leenden!!! Dona Rosa önskade oss lycka till och kysste oss på kinderna och sa att Alexandra var så söt. Efter 20 min. åkte vi till hotellet och vår skatt somnade i taxin.



Bogotá, torsdag 15.2.2001

Idag var vi på "city tour" med de övriga finländska familjerna. Vår chaufför och allt i allo, Mario, guidade oss. Vi åkte först in till city och guldmuséet, Museo del Oro. Det var mycket intressant att se indianskatterna av rent guld; vilka otroligt fint utformade figurer! Det fanns en hel mängd vakter som bad oss hålla reda på våra barn; inget fick röras - lättare sagt än gjort, puh! Därefter åt vi (försökte i alla fall med baby i famnen) lunch på en stilig restaurang. Folkvimlet var enormt i centrum och på väg in i en kyrka blev en av oss rånad av ficktjuvar. Rånförloppet var väldigt genomtänkt. Först kom en gammal kvinna och sa till Owe att han fått fågelbajs på skjortan, eller liknande. Sedan stötte en man till Owe och grep tag i hans axlar. Troligen var det en tredje person som lyckades få tag på pengarna. Mario blev orolig efter detta och vi fick hållas inne i bussen. I gamla stan fick vi vandra lite och det var intressant att se husen och gränderna från kolonialtiden. Vi besökte även ett konstmuseum med tavlor av Colombias egen Boteo.

Heidi och Alexandra vid guldmuséet i Bogotá



Bogotá, lördag, 17.2.2001

Tidig väckning, kl.6.30, tidig frukost och iväg till klostret Monserrate som ligger på m höjd. Denna utflykt var nog den bästa hittills. Vyn över Bogotá var magnifik och Alexandra och Viktor skötte sig ypperligt. Vi åkte upp med rälsbana och ner med linbana. Speciellt nerfärden var häftig för barnen och det kittlade i magen. Luften uppe vid klostret var underbart ren och det doftade gott av olika slags växter. Inne i klostret fick man en känsla av hur viktig del av människornas liv religionen är. Statyerna av Jesu lidande och död var realistiska och enligt Alexandra skrämmande. Vi besökte en liten loppmarknad och Alexandra var i sitt esse över allt billigt krimskrams. Eftermiddagen tillbringade vi på hotellet i lugn och ro. Vi tog en liten promenad till en "drogeria" och köpte godis. På kvällen såg vi en film som ett amerikanskt par hade hyrt och våra vänner hade köpt vin och chips. Det var skönt att se en film igen! Vi har levt utan TV i snart en och en halv vecka. Idag beställde vi biljetterna till San Andres. Bokningen skötte hotellreceptionisten om. Vi åker på onsdag och kommer tillbaka på måndag kväll. Det ska bli skönt!



Bogotá, måndag 19.2.2001
Johans tankar efter en helt vanlig dag

Idag har vi haft en ganska lugn dag. På förmiddagen gick vi till presentshopen Maku. Vi köpte en hel del souvenirer, bl.a. olika musikinstrument, smycken och en Colombia t-shirt åt Alexandra. Efter Maku styrde vi stegen till Janos pizzeria. Där fanns en stor lekplats med labyrint, klätterslott och rutschbanor. Alexandra och Heidi hade det skojigt och Viktor snusade i vagnen. Efter lunchen gick vi till hotellet. Där var Kaija och hon hade goda nyheter åt oss. Hon berättade att vi fått en bra domstol. Vi vet inte riktigt vad det innebär; fyra - fem veckor kanske? På eftermiddagen betalade vi biljetterna till San Andres. Carina var tidigare på dagen och hämtade ut ett par miljoner… Efter detta vandrade vi iväg till Unicentro för att köpa NAN-mjölk och blöjor. Vi har hört att blöjorna är rätt dyra på San Andres så vi bullar upp. Vi köpte även lite frukt, bl.a. de pyttesmå bananerna som Alexandra gillar. Viktor och jag ligger nu på sängen och har det ganska skönt. Carina och Alexandra är ute i trädgården. Maria från köket kom just upp och sade "Mr, dinner!", så jag antar att vi får gå ner nu. Vi hörde nyss ett flygplan; de kommer stup i ett. På onsdag flyger vi igen!

Bogotá, tisdag 20.2.2001

Idag besökte jag mödrahemmet tillsammans med några andra finländare. Vi fick en presentation av mödrahemmets verksamhet och därefter blev det rundvandring i hemmets utrymmen. Till sist fick vi träffa väntande mödrar i olika skeden av graviditeten, vilka stod inför sitt livs svåraste beslut att lämna ifrån sig sitt barn. Jag är glad att jag fick träffa dessa mödrar, eftersom jag nu känner att jag förstår deras situation bättre och de har min djupaste respekt. Jag kommer alltid att minnas dehär mammorna med sina runda magar och ledsna men ändå hoppfulla ögon. Deras inställning verkade vara "mitt barn får det bra". De var ganska nyfikna på oss och ställde frågor såsom: "Vad kommer ni att berätta för ert barn om mig, hans colombianska mor?", "Kommer ni att älska detta barn som ert eget?", "Varför valde ni Colombia?", "Vad tänker ni berätta för barnet om Colombia?". Eftersom vi har en biologisk flicka och jag råkade nämna detta fick jag genast frågan: "Varför ville ni adoptera?". Vi svarade med hjälp av engelskspråkig tolk så utförligt vi kunde på frågorna. Vi frågade även de colombianska kvinnorna vad de tyckte om oss. Jag var rädd för att märka någonslags bitterhet mot oss, eftersom jag själv stod och tänkte på den orättvisa situationen, men kvinnorna uttryckte en enorm glädje över att deras ofödda barn skulle få en trygg framtid i ett gott hem. De hade, många av dem, gjort sitt val och jag beundrar dem för deras styrka! De visade en oerhörd kärlek mot sina barn och också kärlek mot oss. En laddad situation som med ens kändes väldigt riktig och bra. "God bless you mothers who have so much love inside that you wish to care for our children" sade en av mödrarna och mot slutet av mötet grät många väntande och många nyblivna mödrar. En av resans höjdpunkter var detta besök.

San Andres 21.2 - 26.2.2001

Det kändes enormt härligt att stiga ur planet på den lilla flygplatsen - tropiskt och varma, sköna vindar! Alexandra blev mycket ivrig. Efter taxifärd i en gammal amerikanare kom vi till hotell Casablanca. Hotellrummet var en besvikelse, åtminstone för mig. Det var litet och hett och babysäng saknades. Säng fick vi genast vi bad om det, men det blev ej mycket sömn för vi hörde reggaemusik hela natten från gatuserveringarna nedanför.
Inga problem! Vi bad om att få byta rum och fick en rymlig "appartemento" vid poolen följande dag. Det var svalt och skönt i den ständigt 30-gradiga värmen och det var praktiskt att Viktor kunde sova i vagnen medan vi åt kvällsmat i uteserveringen. Maten var fin med både kött och fisk varje dag och mycket frukter och bröd(!). Alexandra åt kanske inte så mycket, men hon tyckte att det var spännande att kolla in de olika rätterna och efterrätterna. Vi åt ett par timmar varje kväll och njöt av den otroligt sköna värmen och den medryckande calypsomusiken (live). Vilken avslappnad stämning!!!



Stranden låg tvärs över gatan. Blåsigt, höga vågor och härligt! Försäljarna bjöd ut billiga smycken och hårflätning och Viktor vaknade lätt av blåsten och ljuden, men det gick utmärkt att mata honom på stranden. Vi fann även en fin, lugn strand med vit sand och snäckor nära hotell Aquario. Där plaskade vi varje kväll och Alexandra njöt och samlade snäckor. Även Viktor doppade tån! Det var fint att kunna röra sig säkert ute även efter klockan sju på kvällen. San Andres är en liten ö och kändes säker.



En dag hyrde vi golfbil tillsammans med ett annat finländskt par. Vi körde runt hela ön, vilket räckte ca fyra timmar i snigelfart på 30 km/h. Vi fick se den intressanta naturen och framförallt husen som människorna bodde i. Det var hus som en gång varit fina, men som nu var rätt förfallna. Vi såg en massa säkert fattiga, men glada, människor. Det strömmade reggaemusik från varje hus och vi kunde konstatera: här finns ingen stress! Vi stannade till vid "Morgan´s Cave" (gammal sjörövargrotta sägs det) och vid "The Blow Hole", där vattnet sprutade upp som en fontän ur ett klipphål. Vi blev genast infångade av mörka försäljare i rastaflätor som med milt våld föste ner oss vid bordet och serverade oss kokosnötsdrinkar. Vi avstod från att smaka pga. att vi var rädda för magsjuka… Alexandra gillade åkturen. Hon satt framme med pappa och jag satt i "baksätet" med Viktor i "Baby Björn". Viktor sov nästan hela färden. Vädret var disigt och från havet kom salt dimma som gjorde glasögonen prickiga.
Vi simmade dagarna igenom och även i hotellpoolen. Det fanns tid att sola lite och vi smorde hysteriskt våra vinterbleka kroppar som skydd mot den brännande solen. Servicen på hotellet var bra och servitörerna var trevliga. Speciellt servitören Miguel skojade med Alexandra och gav henne många komplimanger. Sista dagen på ön firade vi med ett dopp i havet med kläderna på och så kollade vi in smycken som såldes längs hela strandpromenaden. Efter fem dagar var det hemfärd och slutsatsen av resan var: fantastiskt, annorlunda - vi kunde ha stannat i tio dagar!!!



Bogotá, söndag 18.02.01
På fotbollsmatch

Vi hade väntat länge. Tänk att äntligen få se en sydamerikansk fotbollsmatch på riktigt!!! Santa Fe de Bogotá, ett av Bogotás två ligalag skulle ha första hemmamatchen för säsongen och vi finländare skulle på match med Mario och ett antal holländare. Till stadion for vi med taxi och väl på plats inhandlade vi en hel del rödvita prylar, typ halsdukar och spelskjortor. Vi fick se en mycket intressant fotbollsmatch i äkta sydamerikansk anda. Tre röda och sju gula kort utdelades och en hel del maskning av bortalaget på slutet med närmast kaos som följd. Bl.a. poliseskort av bortaspelare ut från plan p.g.a. att han vägrade avlägsna sig efter rött kort. Stämningen på läktarna var mycket god och publiken levde verkligen med. Tyvärr förlorade Santa Fe med 1 - 2 så vi fick inte se några segerritualer. Över 10 000 fanatiska fans hejade på sitt hemmalag så nog var det stämning ändå…



Bogotá, söndag 04.03.01
På cykeltur runt Bogotá

Jag startade tidigt på söndag morgon med en morgonlänk till Kaijas lägenhet i närheten av Unicentro. Kaija är vår kontaktperson i Bogotá och sedan länge bosatt i landet. Vi skulle på cykeltur, ja ingen vanlig tur utan en heldagstur på ca 30 km runt de centrala delarna av Bogotá. Det är nämligen så att varje söndag och helgdag är de stora gatorna i Bogotá avstängda för biltrafik, och familjerna ger sig ut till fots, cykel, rullskridskor mm. på "Ciclovia":n. Detta var ett väldigt fint sätt att se staden på! Mycket positivt med personlig guidning tillsammans med lite motion och utan den annars alltid så stressande biltrafiken. Detta vore verkligen något för andra mångmiljonstäder att ta efter! Tänk, att med så enkla medel få så många människor att motionera och röra på sig!! Detta är ett sant folknöje!!!



HEMRESAN 10.3 - 11.3

På torsdag förmiddag fick vi vår Sentencia! Vi var glada och omtumlade och längtade verkligen efter att åka hem och återse vår familj. Kaija och Johan åkte iväg för att ordna domstolspappren och tack vare Kaijas enorma effektivitet och kunskap ordnades allt på en dag. Vi hade även tur med ombokning av biljetterna, så vi kunde flyga redan på lördag. De flesta av våra vänner på hotellet hade redan åkt och kvar blev endast några par. Vi tog adjö av de fina människorna på köket och i receptionen, vilka alltid varit glada och hjälpsamma och gjort att vi känt oss hemmastadda under dessa nästan fem veckor. Alexandra gav även Kaija en stor kram. Det kändes vemodigt när planet lyfte och Bogotá blev mindre och mindre. Vi visste att vi inte kommer tillbaka på länge, länge. Men ändå har vi band till detta land genom Viktor. Synd att Colombia ligger så långt borta! Tänk om man bara för en dag kunde få komma tillbaka och gå genom parken i kvällssol och känna den speciella doften av storstad. Vi har goda minnen med i bagaget; speciellt från alla de glada och vänliga människor vi träffade under vår vistelse i Bogotá och på San Andres.

Hemresan förlöpte väl, trots att vi blev utan "baby basket". En vänlig medresenär upplät sin plats åt oss och Viktor sov på sätet under nästan hela hemresan. Söndagen 11.3 kom vi hem till Jakobstad. På flygplatsen i Kronoby mötte oss far- och morföräldrar. De var mycket glada att se oss och lilla Viktor!

"Today is the first day of the rest of your life!"