Jag minns tiden som var,
jag minns barndomens dar,
när vi levde i lugn och i ro.
Allt var svart eller vitt,
allt var ditt eller mitt.
Vi var trygga i vår barnatro.

Vi var skapta av Gud
och att hålla hans bud,
fick vi lära av far och av mor.
Skilja sig det var fel
och det gick aldrig väl,
om man inte på frälsaren tror.

Mamma drogar sig hög.
Pappa kanske är bög.
Barnen har man på gatan slängt ut.
Sen så sparkar man på,
den som ej mer kan stå.
Egna livet det tar man till slut.

Nån har Satan till far
och till gravarna drar.
Allt det heliga skövlar man ner.
Alla svarta skall bort.
Allting av annan sort,
skall utrotas och ej finnas mer.

Hur det så kunnat gå,
kan de inte förstå,
de som glömt alla tio Guds bud.
Om man lagar ej har,
lätt då vilse man far.
Snart så tillber man Satan som Gud.