Här något som mig hände härförleden
när jag av misstag steg på Nadas buss.
Den styrde ej sin färd mot gamla Sweden
och ej mot Gamla Stan och Söderns Sluss.
Nej österut mot Ryssland gick nu färden
mot något skrämmande och obekant.
Att en sån fattigdom än finns i världen
kan jag knappt ännu tro kan vara sant.

När ryska gränsen slutligt vi passerat
såg vi ett landskap som i spillror låg.
Allt var helt grått, förfallet och raserat
och inga spår av arbetsflit vi såg.
De hus som fanns var kvar från finska tiden.
de inget underhåll och färg sen fått.
I landet som gått segrande ur striden
har diktaturen svåra följder fått.

Här saknar många hem och mat för dagen.
Man tigger kläder, föda och man stjäl.
Visst såg jag några kor som gick i hagen
men alltför få förstod jag ändå väl.
Hur kan ett litet land som Finland hindra
att nöden växer i ett land så stort.
Men den som sett hur barnens ögon tindra
han glömmer det bekymret ganska fort.

I ryska riket finns det individer
som vi kan hjälpa om vi riktigt vill.
Kan vi ge lindring åt ett barn som lider
då har vår värld fått se en lycklig till.
Det Nada gör kan tyckas alltför ringa
i detta land så fullt av sorg och nöd.
Men man har lyckats att en ljusglimt bringa
i allt det mörka, ge en hungrad bröd.

Till sist vill jag utrycka min beundran
för Nadagruppen och Marita Brandt.
Och sedan har jag än en stilla undran
om ej vi andra har en liten slant
som vi kan skänka för att hjälpa Nada
i deras strävan för en rättvis värld.
Att skumma grädden kan oss inte skada
här i vår trygga vrå vid hemmets härd.