Släkten Svefvar – Björkgren

När hela Svefvarsläkten
har samlats här i dag
att känna andedräkten
av fädrens andetag
skall vi med minnets segel
tillbaka oss bege
och klart som i en spegel
på forna tider se

Från Malax bär vi alla
på arv som lever kvar
Vad vi än oss må kalla
vi arvet med oss har
av Johan-Eriks äkta
och sunda bondförnuft
Än samma vindar fläkta
än andas samma luft

Vid förra sekelskiftet
vår farmor Anna- Sofi
fick många barn i giftet
Avkomlingar är vi
Ej kände vi den möda
som våra fäder sett
Att tretton munnar föda
var säkert ej så lätt

Att bädda ner i graven
sitt barn gör bördan tung
Att sända över haven
sin dotter späd och ung
Det fick de två erfara
och mycket mer ändå
Hur de allt kunde klara
kan vi ej alls förstå

Kanhända var det slitet
för hem och dagligt bröd
som hjälpte till nåt litet
att glömma sorg och nöd
Vid Knös och Helgeåbacken
man brukade sin jord
och drog sitt strå till stacken
ej hjälpte klagans ord

Johan-Erik i vårt minne
för alltid lever kvar
Vi minns hans kloka sinne
han var en rättvis far
Hans barn är våra fäder
som lärt oss det vi kan
Vi bor i byar, städer
utspridda från varann

I ag är alla borta
barnbarnen lever kvar
men vägarna är korta
när egen bil vi har
Vi färdas samma vägar
som Johan-Erik gått
Vi spanar över tegar
där han en gång har sått

Så hastigt åren rinner
i livets strida flod
Att människoliv försvinner
så snabbt vi ej förstod
Vår släkt går ej i graven
med oss när vi en dag
har kastat vandringsstaven
Det är naturens lag

Ty Johan-Erik sådde
i halmen ej sin säd
Hans barn också förmådde
berika våra led
Släktleden är så långa
att vi ej längre kan
tro att vi är så många
som uttgått från en man

Gösta Björkgren Johannesson
Jakobstad den 4 augusti 2005
Skrivet till släktträffen i Malax den 21.07.2007