Ruskaresan
Vi kom till Äkäs klockan ett på natten,
en busslast nästan fylld med jeppisbor.
Då hade Stig fått sitta bakom ratten,
i nästan åtta timmar sen vi for.
Han körde bussen genom rusk och väta,
strålkastarns ljus i asfalten försvann.
Väl framme fick vi först en bit att äta,
sen var det skönt att somna in minsann.
På fredag såg vi ut genom vårt fönster,
hur regnet slog mot trappan gjord av trä,
hur dimman skymde höstens färg och
mönster,
av Ylläs topp vi inget kunde se.
Vi hade alla önskat vackert väder,
att solen lyst på höstens färg och prakt.
Nu fick vi sätta på oss gummikläder
och stövlarna precis som Pouta sagt.
Sen gick vi rad i rad som rimalkorna,
till foten utav dimomslutna fjäll.
Men inget kunde hindra jeppisborna
bestiga berget Kukas innan kväll.
Då blev det plötsligt något bättre väder
och gummirocken kunde klädas av.
Vi bytte om till torra varma kläder,
njöt av en kaffetår bland ljung och lav.
Vi kom tillbaks precis vid femtonsnåret
och njöt av bastubad så varmt och gott.
Vi tvätta av oss smutsen, sköljde håret
och våra damer satt med papiljott.
Den mat vi fick gick inte av för hackor,
den var så god att många mera tog.
Var morgon fick vi breda åt oss mackor,
för att ta med oss ut i fjäll och skog.
Vid nittontiden fick vi åter äta,
då bjöds det vienerbröd och kaffetår.
Det är ej underligt fast vi blir feta,
när vi så mycket gott i magen får.
Sen var det Kalles tur att hålla låda,
om biltrafik och nåt om nykterhet.
Med Torstens dior fick vi alla skåda
kinesisk flod, Botswanas sand så het.
Sen var det dags att
krypa ner i sängen,.
kanhända gjorde någon "det", ni vet.
En del av oss begav sig ut i svängen,
för att få smäktas i en tango het.
Det angår inte någon vad som hände,
det är ju var och ens privata sak.
Men innan morgon alla återvände,
för att sen vakna under samma tak.
|
När
sen vi vaknade till morgonljuset,
låg dimman kvar på Ylläs höga topp.
Men inte tänkte vi bli kvar i huset,
fast vi till Ylläs inte kan gå opp.
Det finns ju många andra höga toppar,
nog ger väl Pirunkuru vad vi tål.
När vi på branten kryper, går och hoppar,
då lyser solen från ett litet hål.
Då ser vi "ruskans" hela färg och
fägring,
här uppifrån syns den i all sin glans.
Där långt i norr syns Pallas som en hägring
och Avasaksa finns i syd nånstans.
I bergen lyser björkens löv så gula
och ljung och ripbär läckert röda är.
Men Ylläs kala backar de är fula,
om exploateringen de vittne bär.
Naturens skiftning syns nog bäst på fjället,
här verkar allt så nära på nåt vis.
Om någon vecka kommer det här stället,
att täckas utav bländvit snö och is.
Snart följer också mörka "kamostiden",
då solen ej går upp på många dar.
Men sen när långa vintern är förliden,
den allra längsta dagen här man har.
Men allting här i livet har en ända,
så snabbt försvinner några korta dar.
På söndag var det dags att återvända
till Jakobstad, med många minnen kvar.
Stort tack fick Stig och Kalle av oss andra,
när som vi pausade på vägen hem,
för att vi kunnat tryggt i fjällen vandra
och alltid kunnat följa efter dem.
På resan fick vi många nya vänner,
som kunde umgås utan öl och vin.
En äkta glädje vi i hjärtat känner,
vid minnet av samhörighet så fin.
Och nästa höst det kanske åter händer,
om vi får leva och har hälsan kvar,
att vi till Raitismaja återvänder
och njuter några fina "ruskadar".
(Gösta Björkgren , ruskaresenär den 10-13 sept. 1998) |