Jag minns med saknad än svunna tider
när arbetskraften var värdesatt
Fast det om lönen ibland var strider
gick vi till jobbet var dag så glatt
På sjuttiotalet var vi en vara
som arbetsgivaren ville ha
För att han tillväxten skulle klara
så såg han till att vi mådde bra

På nittiotalet då allting vände
när kommunismen led nederlag
En hoppets låga det hos oss tände
om att vår värld skall få fred en dag
Men vi behövde ej länge vänta
förrän vi fick ett entydigt svar
Den som har makten han kan med ränta
förtrycka alla som ingen har

Nu skulle marknaden allt bestämma
och aktiekurserna uppåt gå
Nu fanns det endast ett stort dilemma
en fortsatt tillväxt av vinst också
Nu var vi inte en tillgång mera
En utgiftspost vi nu alla var
som var nödvändig att decimera
tills blott ett fåtal av oss var kvar

Vi måste bliva mer effektiva
så säger chefen som vet allting
Men vore han inte sådan diva
så kunde han nog se sig omkring
Då kunde han komma på den tanken
att lyssna på nån som bättre vet
som ej sin utbildning fått vid banken
men har en kunskap om telenät

Det finns exempel som jag kan visa
på ogjort arbete i vårt nät
och jag med andra kan nog bevisa
det som vår styrelse inte vet
Det som vårt bolag i dag behöver
det är ett tillskott av arbetskraft
som äger kunskap när de tar över
det stora ansvar vi äldre haft

Om vi skall öka den arbetsbörda
som sedan länge för stor ren är
då kommer den sina offer skörda
ett färskt exempel har vi sett här
Hur kan det vara så svårt att fatta
att arbetskraften är en resurs
som man bör vårda och högt uppskatta
Vet man ej det bör man gå på kurs

Åt detta bolag har många givit
allt vad de kunnat och stundom mer
Med åren har de nu äldre blivit
och inget värde man dem mer ger
Men det blir värre när de är borta
sin stora kunskap de med sig tar
De yngre kommer då snart till korta
minns dessa ord som jag skrivit har