När
sommaren vaknar
Jag vill sitta i solen och minnas,
allt det sköna som livet mig gett.
Jag vill glömma att sorgen kan finnas
och att allting ibland kan gå tokigt och snett.
Jag vill luta mig bakåt och inandas våren.
Jag vill glömma att ålderdom följer med åren.
När som knopparna brista och sommaren vaknar,
då är det ofta rätt mycket jag saknar.
Jag vill vandra längs barndomens vägar.
Jag vill simma i barndomens å.
Jag vill gå över åkrar och tegar.
Mellan hemgårdens hus vill jag barfota gå.
Jag vill leka med bröderna mina där hemma.
Jag vill än kunna höra min mors kära stämma.
När som knopparna brista och sommaren vaknar,
då händer det att min barndom jag saknar.
Jag vill än hugga veden i skogen,
som jag gjorde i ungdomens dar.
Jag vill ännu gå böjd bakom plogen,
räfsa höet tills ingenting längre är kvar.
Jag vill känna den härliga doften av klöver.
Jag vill uppleva glädjen när slåttern är över.
När som knopparna brista och sommaren vaknar,
då händer det att min ungdom jag saknar.
|
Jag vill än
kunna uppleva tiden,
vi var unga och barnen var små.
Fast den tiden är länge sen liden,
kan jag än känna glädjen när barnen blev två.
Jag vill än kunna höra barnskrattet och skriken.
Jag vill än kunna simma med barnen i viken.
När som knopparna brista och sommaren vaknar,
då händer det att den tiden jag saknar
Jag vill än kunna fortsätta andas,
känna vårbrisen smeka min kind.
Jag vill känna hur dofterna blandas,
av syrener och rosor i sommarens vind.
Jag vill än kunna sväva så sirligt i valsen.
Jag vill än kunna känna din arm ömt om halsen.
När som knopparna brista och sommaren vaknar,
då vet jag inte om något jag saknar.
Och så länge jag sjukdom ej känner,
vill jag njuta av våren så skön.
Och så länge jag har mina vänner
och så länge jag njuter av kärlekens lön,
skall jag tacksamt ta vara på alla de stunder,
när jag åter får uppleva sommarens under.
När som knopparna brista och sommaren vaknar,
då finns det ingenting längre jag saknar.
Skrivet i Lanzarote i april 1999
|