Det finns en liten by långt ut på landet,
dit tanken gärna söker sig ibland.
Då känner jag en saknad, känner bandet,
till alla kära i mitt barndomsland
Där bodde jag med mor och mina bröder
och syster Mildred, som var nästan stor.
Vårt hem låg vackert, solen sken från söder.
Vi hade höns och får och några kor.

Vår mamma tyngsta bördan måste bära,
sen pappa lämnat oss en vinterdag.
Hon ville lära oss att Herren ära,
att vara ärlig, följa landets lag.
Vi hade kläder och var mätt i magen.
Hur det var möjligt kan jag knappt förstå.
Vi pojkar lekte sorglöst hela dagen
och mammas vånda tänkte vi ej på

I stora röda huset bakom skogen
där bodde morfar vår med fru och barn.
Hans skog var stor och när hans skörd var mogen,
fanns mat att få , av ullen blev det garn.
Han hade många sorger mött i livet,
fast många barn hans fruar honom gett.
När som ett gossebarn blev honom givet
så dröjde det ej länge förrn det dött.

Det fanns ju inga pojkar som tog över
och därför måste Karin offra sej.
Hon sade: "Far jag skolning nu behöver."
Men morfar sade obevekligt nej.
Jag är snart gammal, och du vet de andra,
de orkar inte bruka hemmets jord.
Det hjälper ej att gnälla eller klandra,
du måste lyda mina visa ord.

På havreåkern och på höbärgsängen,
var alla med som hade lärt sig gå.
Snart var vi alla pojkar med i svängen,
när morfar skulle skörda eller så.
Visst fick vi slita hårt i barnaåren,
där på A-sidon och i Bengtaskärr.
Men solen värmde skönt när vi om våren,
drog stock ur skogen bakom morfars "märr".

När ryggen värkte svårt och törsten brände,
var morfars middagsvila skön och lång.
En verklig lisa hände att vi kände,
när Edit med sitt kaffe var på gång
Och när den bråda tiden sen var över,
då lekte vi med barnen runtomkring.
Barfota sprang vi då bland gräs och klöver,
då glömde vi bort alla sorgsna ting.

Med glädje minns jag ännu dessa tider,
när hela sommaren var varm och lång.
I morfars ria och runt hus och lider
där var det liv när leken var på gång
Vår moster Berit var ju som en syster
och Boge nästan som en lillebror.
Nog har den tiden än en sällsam lyster,
fast många år har gått sen jag blev stor.

Men snart fick morfar många år på nacken.
Av Asiaten blev hans hälsa tärd.
Snart var det dags att lämna Näverbacken
och göra resan till en bättre värld.
Han velat stanna längre om han kunnat
men liemannen fattade hans hand.
I livet blev det honom ej förunnat,
att få en son som ärvde namnet Sand

Vi pojkar minns så tydligt än den gången
när gamle morfar på sin dödsbädd låg.
Att han så gärna sjungit svanesången
och varnat oss för det som framför låg.
Än minns vi också väl den sommardagen,
när morfar lades ner i Kvevlax mull.
Hur varmt det var och hur den vita kragen
var svart av jord när graven skottats full.

Men morfars döttrar var av rätta ullen.
De gifte sig och födde många små
Jag hoppas han från platsen under kullen,
kan sina barn och barnbarn skåda få.
ty morfar har ju blivit vår stamfader,
fast han i livet inte fått en son.
Hans skörd är riklig och i långa rader,
har vi nu samlats när och fjärran från.

Låt oss tillsammans hedra morfars minne,
Han som betytt så mycket för oss här.
I livet ägde han ett fridsamt sinne,
nu njuter han av vilan ovan där.
Fast han i livet kanske nån gång felat
så skall vi minnas allt han gjorde väl.
Det som bör räknas är att han har velat,
vårt allra bästa till båd kropp och själ.