Min barndomsvän

Ett gammalt album i min hylla står,
så orört att det stundom samlar damm.
Men när jag till min barndom längtan får,
då händer det ibland jag tar det fram.

Där finns det kort av både far och mor
och av oss barn när vi var riktigt små.
På några bilder är jag ganska stor
och nästan klar att ut i livet gå. .

Bland alla andra bilder finns också,
en bild av mej och av en barndomsvän
Vi ser så glada ut där båda två.
Vår barndomstid är slut, snart är vi män

Vi visste inget om vår framtid då,
hur skilda våra öden skulle bli.
Att vännens levnadsdagar var så få.
Nej framtiden var vår, det trodde vi.

Men han var inte skapt för denna värld.
Han var så sårbar och så snäll och spröd.
Som barn han mått så väl vid hemmets härd,
men livet utanför blev nog hans död.

Fast hur han än försökte kämpa väl,
fanns ingen plats han riktigt kunde få,
ty han var än ett barn till kropp och själ.
Det val han gjorde måste vi förstå.

Nu ännu efter åren som har gått,
jag ofta tänker på min barndomsvän,
ty en sån vän jag sedan aldrig fått.
Med tacksamhet jag minns nog honom än

Till sist en tröst till vännens mor och far
att Klas nog genast till sin himmel for
och att han säkert bättre där det har,
där han med alla andra helgon bor.

Gösta Björkgren 1997