I februari månad hände
det som vi länge väntat på
en liten kronprins då anlände
så efterlängtad är nog få.
Han var så bräcklig och så liten,
han kunde ingenting förstå
På livets väg den första biten
kan han på egna ben ej gå.

Än vill han nästan bara sova
när han är hungrig vaknar han
ja sådan är vår himlagåva
ty visst är han en sån minsann.
Än har han tid att lära känna
sin mor och far och alla vi
som till hans vagga nu vill ränna
för att bekant med honom bli.

Alexander Bernhard skall han heta
ett riktigt kejsarnamn han får
men ingen kan ju riktigt veta
hur långt i livet än han går.
Kanhända blir han lik sin mamma
en hejare att hoppa stav.
Fast pappa ej kan honom amma
han honom gener ändå gav

Kanhända kommer han att hoppa
så långt som ingen förut gjort.
Kanhända skall han listan toppa
bland dem som också springer fort.
Då skall hans far och farfar båda
från bänken någonstans bredvid
sin kronprins stolta få beskåda.
Ja det skall bli en härlig tid.

Men man kan aldrig ta för givet
att det skall gå som vi har tänkt
ty vad som händer här i livet
är det ej vi som har bestämt.
Vår kronprins bör nog själv bestämma
över det liv som blott är hans
och det är inte hans dilemma
om vi vill sola i hans glans

Hans liv är ingen handelsvara
som vi kan styra som vi vill.
Nej vi bör låta gossen vara
det barn han är, det räcker till.
Låt honom slippa plikter tunga
om han ej tycker det är kul.
Låt honom leka, skratta, sjunga
båd vinter, sommar, höst och jul.

Än är det något jag vill säga
att gossen haft en väldig tur
som sådan mor och far får äga
som kärlek ger i ur och skur.
Må herrens änglar alltid följa
hans väg vart den i livet bär.
Må lyckans sol sig aldrig dölja
bak sorgens moln som tunga är.