Då helt plötsligt genom fönstret
fick vi se en gammal man
som inte följde mönstret
att skynda gatan fram
Stegen var så tunga
och blicken var så matt
men plötsligt såg han oss
där vi vid bordet satt

En sekund stod han helt stilla
medan ansiktet fick glans
En kaffe är ej illa
och här såg han en chans
att få tala med någon
som kanske lyssnar på
och som kanske vill försöka
att honom förstå

Han kom in och styrde stegen
mot det bordet där vi satt
Sån tur jag tog den vägen
sa han till oss så glatt
Han beställde in en bulle
och en kaffetår
Nu var det slut på friden
som just har varit vår

Än minns jag så väl den tiden
när som ungarna var små
hur kärleken och friden
fanns uti hemmet då
Och när barnen vuxit upp
och flyttat bort från stan
då fick jag tid att vara
med Kristin hela dan

Det är nu på andra året
som jag är en änkeman
men än så svider såret
ej något trösta kan
Nu har jag sålt bort huset
och bor sen någon tid
På hemmet som ni vet
finns här strax bredvid

Mina dagar blir så långa
mina nätter likaså
och nöjen finns ej många
det kan ni nog förstå
På hemmet får jag min  mat
och  har en egen bädd
Jag vaknar redan fyra
och åtta är jag klädd

Vad jag sedan gör om dagen
jag nog inte riktigt vet
Jag går, jag fyller magen
förnimmer ensamhet
Jag går längs alla gator
och sen till stadens torg
Träffar någon människa
och gråter ut min sorg"

Vi satt länge där och hörde
på mannens klagolåt
hans sorg mitt hjärta rörde
rätt länge efteråt
När det blev dags att skiljas
gick vi vår egen väg
men utan mål gick gubben
med korta trötta steg

Gösta Björkgren i oktober 2002