Gossen från landet
Jag är en gosse född på trettiotalet,
i en by på landet, en bit från stan.
Som fjortonåring stod jag inför valet,
att lämna hemmet där jag blivit van,
att plöja åkern och att lien svänga
Och valla kossor, ja det kunde jag.
Nu fick jag lära mej i stolpar klänga
från morgon och till kväll, varenda dag.
Och inte var det någon fröjd att skåda,
min smutsiga och trasiga gestalt.
Jag hade lapp på knät, ibland på båda,
bar stora stövlar när det kändes kallt.
Att jaga flickor klädd på det här sättet,
det var nog knappast någon bra idé.
Du måste nästan vara ifrån vettet,
sa då kamraten min, som gick brevé.
En dag gick jag från torget mot stationen,
som jag gått så många gånger förr,
spanande efter flickan med passionen,
bland alla flickor vid biografens dörr.
Då stod hon plötsligt där, jag riktigt kände,
att något sådant aldrig hänt förut,
ty hjärtat bultade och pulsen brände,
i hela kroppen tills den dan var slut.
Allt sen den dagen kunde jag ej glömma
den söta flicka, som jag hade mött.
Jag ofta kunde stanna upp och drömma,
att hon stod där och hon log så sött.
Det ljusa håret vajade för vinden,
den lilla näsan pekade mot skyn,
så röd och blomstrande hon var om kinden,
fast ljus och fin hon ändå var i hyn.
|
Men så en lördag klädd i finkostymen,
for jag med andra till en by nånstans.
Och på den tiden hörde till kutymen,
att vi till Hulmi for på ungdomsdans.
Där fick jag se min flicka uti dansen
och tänkte, vad skall jag nu hitta på,
ty här har jag ju plötsligt stora chansen,
tar jag den inte nu, så kan den gå.
Nu skall jag kämpa för att flickan
fånga,
tänkte jag, men det var ej så lätt,
ty andra pojkar fanns och det var många,
som tänkte just precis på samma sätt.
När jag vid damernas fick andra dansen,
då stack jag svansen mellan mina ben
och tänkte, att nu rök också den chansen.
När jag sen hemåt for var timmen sen.
Men nästa lördag såg jag flickan
åter,
jag längtat efter hela veckan lång.
Nu hjälper inte att jag står och gråter,
jag tänkte och bjöd upp på samma gång.
Jag dansade med henne alla danser,
så ingen annan skulle kunna få
en enda dans, ej heller några chanser
att sedan efteråt med henne gå.
Sedan dess har många år nu svunnit,
fast det känns som om det var i går.
Snart har den genom våra timglas runnit,
den tid som vi tillsammans ännu får.
Men än så kan jag känna kärleksglöden,
än kan jag tydligt känna pulsen slå.
Vår kärlek räcker ända intill döden,
det har vi båda redan tummat på.
Gösta Björkgren 1997
Melodi: Leif Björkgren
Grafik från Ninicolor
|