Helt plötsligt en dag en sån tanke mig slår,
hur mycket i livet jag inte förstår.
hur ofta som någonting händer och sker,
då jag ingen mening och rättvisa ser.

Den allting bestämmer ej tänker som vi,
nej livet är alls ingen demokrati.
När somliga lever i etthundra år,
en annan ett kortare liv kanske får.

Min historia börjar när seklet var ungt,
när ryssväldet låg över landet så tungt.
När bygden var sargad av farsot och nöd,
ej alltid på bordet då fanns dagligt bröd.

Då hände det sig att det föddes en man.
den äldsta av söner i huset var han.
Den pojken som sen skulle bliva min far,
han levde i Malax i ungdomens dar.

Åt mig har man sagt, att han köpte en skog,
men att röda hanen den från honom tog.
Och när han sin fru måste lägga i grav,
tog han sin dotter och begav sig sen av.

Till en bondgård i Karkmo kom han som dräng,
då granngårdens tös rörde hans hjärtas sträng.
Det gick blott en tid innan gifta de var
och efter ett år blev han sen åter far.

Han byggde åt sig och sin hustru ett hem
och också åt barnen, som sedan blev fem.
Men alla vi här vet hur illa det gick,
de endast ett kortvarigt äktenskap fick.

Det borde ha varit båd glädje och frid,
men han blev inkallad att gå ut i strid.
Här hemma var tillvaron inte så lätt,
men mat fanns på bordet, så att man blev mätt.

 Sen efter sju år kom så plötsligt hans död,
då hela familjen stod helt utan stöd.
Vi barn var då ännu för små att förstå,
hur mycket vi mistat, vi visste ej då.

Ej längre av far min jag minnen har kvar,
blott skärvor som äldre berättat mig har.
Av deras berättelser kan jag förstå,
att far min var ärlig och klok liksom få

De gener han en gång oss lämnat i arv,
har varit till nytta, ej kommit på slarv.
Ty visst har det blivit till folk utav oss.
Det är vad vi alla själv tycker förståss.

Med tiden han Abraham alltmer blir lik.
Den säd som han sått, gett en skörd som är rik
Hans avkomma växer och blir efterhand,
så stor och så talrik som Saharas sand.

Och om jag det kunde så skulle nog jag,
av mina dagar honom skänka en dag,
så att han en gång sina barn finge se.
Då skulle han säkert i himlen sin le.

Mitt budskap i visan du kanske förstått,
att livsvärdet mätes ej med våra mått.
Om livet på jorden är långt eller kort,
är mindre viktig, blott det ej slösas bort

Gösta Björkgren 1997