Står här ensam i djupa tankar.
lider inte nån brist på tid.
Här finns ingen som på mig klankar.
Här stör ingen min inre frid.

Hård är vinden och mörk är natten.
Fjärdens vågor mot stranden slår.
Jag kan ostört få kasta vatten,
medan häcken sin näring får.

Här i mörkret kan jag få vara
sån som jag innerst inne är.
Här finns inget jag ej kan klara.
Här går allt utan stort besvär.

Plötsligt har jag behov att rapa
och sen släppa en stilla fjärt
Sedan kan jag liksom en apa
utan skam peta i min stjärt.

Jag vill sjunga den gamla trallen
Som jag sjungit så mången gång
Jag kan inte få den ur skallen
Friden störs ej utav min sång

Sången svinner i vind och vågor
når ej längre än fjärten nyss
Ändå lider jag ej av plågor
fast ej någon på sången lyss

Ensamheten är självpåtagen
den har varat det ögonblick.
jag har stått här så helt betagen
av den sällsamma stund jag fick

Det är härligt med ensamheten
blott den varar en kort sekund
om man innerst är väl medveten
att den bryts om en liten stund.

Åter inne i sommarhuset
är min ensamhet inte mer.
Skönt att invänta morgonljuset
intill någon som trygghet ger.