Nu har Calle gått dit vi alla snart går,
därifrån ingen kommit ut.
Nån sörjde en stund, nån fällde en tår,
för andra var allt som förut.

Jag minns Calle som en lustig figur,
alltid glad med solsken i blick.
Men i humorn fanns rätt ofta på lur
ett skämt som gav svidande stick.

Arbetet skulle gå undan med hast,
att slöa gick inte alls an.
Sina pojkar knappt han unnade rast,
de klagade ofta minsann.

Men Calle var också en hedersman,
ty han visste vad riktigt var
Lyfta pensionen ej länge han hann,
förrän snabbt till gränsen det bar.

Men på andra sidan dit Calle for,
finns det gott om plats för envar.
Och många hans vänner redan där bor,
så ensamt han knappast det har.

Några som har jobbat på Telefon,
väntar redan otåligt där.
Himlen har en dålig kommunikation
så yrkesmän välkomna är.

Hör hit min vän, kanske din tur det är,
att gå över floden rätt snart
och man väntar nog redan på dig där,
så ledningsnätet blir klart.

Men så länge vi lever finns det hopp
det gäller att streta emot
och fortsätta dricka vår kaffekopp
och gå till vårt jobb utan knot.

Låt oss ödmjukt böja vårt huvud ner
och hoppas det dröjer en tid,
innan vännen Calle vi återser,
till dess må han vila i frid