Det var en helt vanlig arbetsdag
och klockan var kvart över två.
Jag drack mitt kaffe i vänners lag
och stod nu beredd att gå,
att jobba ännu en liten stund.
Då hördes ett fruktansvärt dån.
Jag stod förstenad en kort sekund
och tänkte, var kom det ifrån.

Det måste ha smällt här i vårt hus,
en förödande explosion.
Låg centralen sprängd bland stenar
och grus?
Gav den alls ifrån sig nån ton?
Kanhända är det bäst att gå ut
och söka mig långt, långt bort?
Snart kommer kanske en ny salut,
av än mer förödande sort.

Han gick mot sitt mål med snabba steg,
med ondska och hämnd i sin blick,
men mötte själv döden på sin väg.
En oväntad luftfärd han fick.
På gatan ligger en trasig kropp,
av någon som varit en man.
Ett misstag har på hans plan satt stopp,
så att han till målet ej hann.

Osökt genast en tanke mig slog,
hur illa det kunde ha gått.
Sån tur att endast bombmannen dog
och andra blott småskador fått.
Det kunde slutat med mångens död,
bland de vänner vi håller kär.
Den blod som färgat Storgatan röd,
är från mannen på gatan där.

Hur kan en man som såg ut som vi,
som aktning i hemstaden har,
så full av fan och hämndlysten bli,
att så stora risker han tar.
Kan någon annan finnas bland oss,
som bär på en ondskefull plan.
Kan nästa helvete bryta loss,
än innan millenniumdan