I linjegruppen dit jag kom
där var vi fyra man.
Ernst Blomberg hette en av dom,
en konstig prick minsann.
Uti sitt liv han pröva fått
så mycket mer än jag.
Han genom bygden en gång gått
som präst också ett tag.

Med bara fötter, fotsid skrud
man hade honom sett
predikande om Herren Gud
som frälsning honom gett.
Vad jag skall tro om allt jag hört
det vet jag inte än,
men vilket liv han än har fört
blev han ändå min vän.

Jag minns att han var hård och seg
och envis liksom få
och minst av allt så var han feg,
två krig han prövat på.
Tillsammans på ett lastbilsflak
där hamnade vi två.
Vi frös om både fot och bak
men hade kul också.

En dag när regnet öste ner
på Brändö bro vi for.
Presenningen ej skydd oss ger
i rymden dånar Tor.
Men högre dånar Blombergs sång:
"När de frälsta tåga in",
Så falskt har jag ej hört nångång
i karriären min.

Men Blombergs tålamod var kort
han ville pröva mer.
Till Australien han längta bort
där lyckan alltid ler.
Med tvenne döttrar och sin fru
han tog ett snabbt farväl
och åkte över haven sju.
Sen sågs vi aldrig mer.

Vi höll kontakt i några år
och skrev om stort och smått
och om jag saken rätt förstår
har han sin plats där fått.
Snart fyrtio år förrunnit har
sen femtiotalets slut,
men i mitt minne finns än kvar
hur Blomberg flytta ut.

Kanhända lever han ännu
nånstans i fjärran land
och har det bra med hem och fru
och pengar i sin hand.
Men kanske har han fått ett bud
till landet ovan där
och går omkring i fotsid skrud
Då cirkeln sluten är.