En dag satt jag en stund och meditera,
jag drömde mig tillbaks till ungdomsår.
Av minnen som dök upp, så var det flera,
som ganska klart i minnet ännu står.
Jag var så ung , jag ville pröva livet.
Jag ville bort från hemmets lugna bo.
Att gå på möten var ej längre givet,
nu var jag trött på sång om barnatro.

Jag ville ut med ungdomen från trakten,
som samlades på bron på väg till dans.
Jag ville lära fox och tangotakten,
för att bland vackra flickor få en chans.
Och trots min moders varningar och böner,
tog jag en lördagskväll kostymen på,
för att likt traktens andra unga söner,
få smäktas i en dans och kanske två.

Till stadens sjukhus vi i ilfart sändes,
med skador utav många skilda slag.
Fast mina skador sved så att det kändes,
var den som skadats minst av alla jag.
När mor fick se mig tror jag att hon tänkte,
en sådan bön jag aldrig mera ber.
Vår Herren han som bönesvaret skänkte
på dans och nöjen annorlunda ser.

Den kvällen var det som om något vände,
ty sen har lyckan följt mig vart jag gått.
Var det en ängel som mig någon sände,
när jag så mycken lycka pröva fått?
Jag hjärtevännen min på dans har funnit,
hon som har följt mig genom alla år.
När jag till livets slut en gång har hunnit,
kanhända svar på frågan jag då får.