Jag tyckte mig vandra längs barndomens stig
varje sten och vart träd var bekant.
En kråka gav hals när den fick syn på mig
lingon lyste vid skogsbrynets kant.
Vid stigen som leder till min morfars hus
ligger skogen så nära inpå.
Jag gått den så ofta i solsken och ljus
men i ficklampans sken likaså.

Vid gläntan i skogen står ännu som förr
grannens stuga så sliten och grå.
Den har murknade bräder, hängande dörr
mossa växer på taket också.
Jag hör barnskrik och skratt, ser lekande barn
Jag ropar hej och vinkar åt dem.
Jag går rakt på en spindels utspända garn
över stigen till min morfars hem

Plötsligt snubblar jag över något, men vad?
Med ett ryck vaknar jag i min säng.
Barndomsstigen försvann, jag är ändå glad
till min barndom jag tagit en sväng.
Min lyckliga barndom var blott en chimär
ty den tiden för länge sen flytt.
Jag tror nog att allting är bäst som det är
ty jag orkar ej börja på nytt