Arbetstrött

Jag sitter och ser ut genom mitt fönster,
hur mörkret faller över Jakobstad.
Men sikten skyms av tyggardinens mönster,
jag anar endast Rådhusets fasad.

  Snart är det kväll och arbetsdan är över,
en dag i raden som har blivit lång.
Här på vårt bolag ingen mig behöver,
helst vill man att jag slutar på en gång.

  Fast jag arbetat längre än de flesta,
har jag ej nått en ålder för pension
och jag är frisk och orkar med det mesta,
jag lever sunt mitt nöje är motion.

  Där hemma gumman redan länge väntat,
på att min arbetsdag skall taga slut.
På banken våra pengar redan räntat,
så att de räcker åt oss livet ut.

  Nu vill jag stanna hemma med min gumma
och resa jorden runt när vi så vill.
Jag tycker att vi borde kunna unna
oss detta nöje några gånger till.

  Än har jag kraft, än har jag spänst i stegen,
än kan jag glädjas över var sekund,
som hon mig sällskap gör på levnadsvägen.
Det hoppas jag hon gör till sista stund.

  Med åren blir ju ingen av oss yngre.
Snart kanske sista tåget redan gått.
När ryggen böjts och stegen blivit tyngre,
är det för sent att skörda vad man sått.

 

Gösta Björkgren
i nov. 2000