Förr.

STORBJÖRKEN.

För länge sen, ett litet frö till marken trilla ner.

Ett litet, litet ykligt frö det grodde och till planta blev.

Detta för över hundra år tillbaks i tiden sker

när man i boken, ännu artonhundra skrev.

 

Plantan växte upp, blev en liten björk, med åren.

Det lilla trädet hade en lugn och fridsam uppväxttstid,

ett fridfullt liv bland hästarna och fåren.

Ja, det växte upp i ett tidevarv av frid.

 

Friden bröts så småningom och byttes om till krig,

men det unga trädet, stod rotfast på sin svit.

Trädet stod på sin säkra plats och växte till sig

blev stor och ståtlig och med bark så vit.

 

Trädet växte sig större, medan tiden gick.

Tiden benämdes nu för nittonhundratalet

snart störst i byn den blev och sitt namn den fick

´Storbjörken´blev den kallad uti vardagstalet.

 

Stolt och yvig på sin plats den stod

med grenarna som högt mot skyn sig höjde

och med rötterna stadigt i fruktbar jord,

i blåst och storm den sig ödmjukt böjde.

 

Tiden gick och kallades för tjugohundratalet.

Ännu står den stora björken kvar, dock ej så ståtlig mer.

Tidens tand, på trädet har nu malet.

Och dess ståtliga grenar börjat ramla ner.

 

Hårda stormar, det stolta trädet ej tåla mer.

Dess stam nu skör och mycket bräcklig är

och rötterna i jorden ej så mycket stadga ger.

Trött är stammen som dom stora grenarna bär.

 

Året skrives nu i boken, tjugohundra två

och björkens livstid börjar vara all.

Snart ej mera det stolta trädet på sin plats får stå.

Och ingen mer dess skönhet beundra skall.

 

Män, med motorsågar kom och fäller björken ner

och snart det stolta trädet, som i sekler stått

blir till ved, som oss människor värme ger

En era på Långbacka till ända, nu har gått.

 

23/12 2002 Göran Långbacka.

Nu