SPÖKET PÅ LÅNGBACKA

Det finns mycket mellan himmel och jord som vi inte be­griper. Hur kan döda föremål kastas hit och dit, utan att man kan se den som utför handlingen? Min far trodde inte på sanningshalten i historien om spökeriet på Långbacka i Terjärv, men hans farbror, Alfred Mattson bedyrade vid sin själs salighet att det var sanning. Alfred var dräng vid Långbacka, när det mystiska hände där.

Pappas farbror gästade oss ofta på Kiisk i Esse, varför vi många gånger fick höra om de oförklarliga och mystiska händelser som skett på Långbacka. I England kallas dessa krafter för "Polterghost".

Farbror Alfred gästade oss. Vi var ensamma inne. Min far räknade inte med mig som bara var ett barn.

-Hör nu farbror Alfred! Sa pappa. När vi nu är ensamma inne, kan du tala om för mig varför du spritt ut lögnerna om spökena på Långbacka.

Jag minns ännu så väl, hur häftigt farbror Alfred reage­rade. Han bleknade och med skälvande stämma bedyrade han: Vid min själs salighet svär jag att det är sant. Visserli­gen har jag brett på lite för att få det att låta bättre, men att det är sant, det kan jag inte förneka.

När skalden Hjalmar Krokfors var lärare vid Kiisk folk­skola, skrev han om spökerierna på Långbacka i tidningen Samarbete. Han började sålunda:

Det var en arvshistoria som det började med. Dottern i gården, vi kan kalla henne för Elin, ansåg sig ha blivit orättvist bemött av brodern Anders vid arvskiftet. Systern svor en ed, att ingen skulle kunna bo på Långbacka efter den orättvisan. Ungefär så började Krokfors sin berättelse.

Den kvällen då spökerierna började låg Alfred i högsän­gen invid dörren till storstugan. Man hade lagt upp laggvirke på brödstängerna för att det skulle torka. Plötsligt kastas virket med dunder och brak på golvet. Husbonden,som låg i dörrkammaren, kom ut och var arg och röt åt drängen:

- Varför ligger du och sparkar så laggvirket ramlar ner! Gör du det en gång till, då ska du få smaka på knytnäverna!

Drängen försäkrade att han legat helt stilla. De radade upp stavarna på nytt och båda lade sig igen. Ned ett brak ra­sade allt i golvet på nytt. Nu var Anders ännu vresigare, och Alfred hade all möda i världen att hindra honom från handgripligheter. För säkerhets skull staplade husbonden laggarna mellan spismuren och väggen och slog fast dem med ett par kilar. Nu satt de säkert fast, tänkte han. Men pass på! Laggvirket revs loss med sådan kraft att murbruk och tegelstensbitar lossnade när laggstavarna slängdes ned på golvet. Det blev dåligt med sömnen den natten.

Tidigt på morgonen gick drängen för att fodra hästen. Då var spöket på stallsvinden och kastade ned den ena tin­gesten efter den andra därifrån. Alfred ilsknade till och kastade upp dem igen och ropade:

- Så länge du kastar ner, så kastar jag upp dem!

Han hann knappt yttra orden innan pinnharven kom ned med sådan fart att järnpinnarna trängde djupt in i trägolvet, bara några tum från hans fot. Då sprang drängen Alfred. Sedan fortsatte det att spöka varje dag.

Det fanns en liten flicka i gården. När hon satt i vag­gan gjorde spöket ingenting, men var barnet borta, då vän­des vaggan upp och ned.

En släkting kom och hälsade på. Hon hade varit och dan­sat på kvällen. När hon tog av sig skorna begynte de ut­föra samma piruetter och danssteg som hon gjort tidigare på kvällen. Sedan ställdes skorna på samma plats invid dörren. Samtidigt lyftes en bila ur yxbänken ovanför dör­ren och klippte av skorna.

Bondhustrun hade skurat golvet, och när det var fint och rent lyftes en gryta ur grytbänken och rullades runt golvet, tills det var svart överallt.

När bordet var dukat kunde det hända att det började skaka och darra så att maten spilldes. Vid ett sådant tillfälle, när man kokat ostkok, sprang Alfred fram och kra­made osten ur sitt fat och sade:

- Ostin ska ja ha, men vassla får du ta!

Ingen såg v/em som rörde vid föremålen. Endast gårdens lilla flicka påstod upprepade gånger att det v/ar en liten flicka som kastade föremålen.

Många kom av nyfikenhet för att se spökerierna. Bland andra klockaren Sund från Esse. Han kom gående den långa vägen från Överesse för att övertygas om det fanns någon sanning i alla rykten. Han tog en vilopaus i vårt hem vid Kiisk. Mormor bjöd på kaffe och bad honom att även komma in på återvägen och berätta vad han kommit underfund med. Detta gjorde han även och berättade:

- Jag fick se sådant som jag inte trodde var möjligt. Döda föremål slängdes omkring av osynliga händer, och tun­ga föremål flyttades utan att man såg vem som gjorde det. Klockaren var rent av chockad av det han sett.

Spökerierna fortsatte. Man kallade på prosten och ville att han skulle fördriva det onda. Men kyrkoherdens tro kunde inte bortjaga spöket. Då beslöts att som en sista utväg kalla på en beryktad trollkarl. Drängen Alfred fick i uppdrag av denne att hämta aska från sju riugnar som el­dats under året. Trollgubben blandade askan och lovade att han skulle visa den som var upphovet till det onda. Han hällde av askan i ett dricksglas och slog brännvin över. Då uppstod en blådisig rök, och ur denna uppsteg en bild av gårdens dotter. Trollkarlen fortsatte med sina besvär­jelser, men inte heller han fick någon makt över spöket.

Spökerierna fortsatte och det blev olidligt att bo kvar i gården. Husbonden sålde själva gården till en bonde i Inankylä i Evijärvi. Långbacka-familjen emigrerade till Amerika. När stugan revs och timret bortkördes, förmäler historien att spöket välte omkull sista lasset. Huruvida spöket följde med den nya ägaren, förmäler inte historien.

En kuriositet till i denna spökhistoria kunde farbror Alfred berätta. Man hittade i gårdens källare ett fullgån-get barnafoster» Många trodde att det var det döda barnets ande som spökat. Vad skall man tro om alltsammans? l/i kan dock konstatera att det finns mycket mellan himmel och jord som det inte går att förklara.

Gunnar Zittra

Släkt och Hävd 23/1986

Gunnar Zittra som skrivit dessa spökhistorier tillägger att hans fars farbror Alfred Mattson, som berättade om hän­delserna på Långbacka, var en bekännande kristen.