Det nav kring vilket livet kretsade i Lappfors under första delen av
1900-talet var Signegården.
När Handelslaget på 1930-talet avslutade sin verksamhet här, tog Signe Storbacka man
och barn och flyttade tvärs över vägen till släktgården med anor från 1700-talet.
Signe och Albert hörde till byns första bilägare och körde både folk och post. När
telefontrådarna drogs till byn var det i Signegården som telefoncentralen inrättades.
På några stegs avstånd fanns caféer och butiker. Här stannade kringresande
teatersällskap och här samlades gubbarna på ljugarbänken på söndagseftermiddagarna.
Då öppnade Sigurd Storbacka fönstret så att den blivande Mannerheimriddarens, brodern
Harald, orgelmusik hördes ut till gubbarna. Hit kom byborna oberoende av om de skulle
beställa skjuts till "brudstan" eller om lik skulle utsjungas.
På 1960-talet ville Sigurd renovera huset, men då kom vägmästaren och sa:
– Om du rör en enda bräda så stoppar jag dig och då måste gården rivas,
eftersom den står så nära vägen. Sigurd slog sig ner några stenkast bort och i mitten
av 1970-talet flyttade den sista av Storbackas ut, systern som skött telefoncentralen.
Men idag är igen något på gång. Nu renoveras huset för att bli byagård och
förhoppningsvis skall livet i byn åter koncentreras hit. Byarådets Rose-Britt Wik
berättar om planerna: här skall det handarbetas, sjungas och föreläsas. Och en
busslast skall med lätthet kunna tas emot och utfodras. Kanske blir det till och med
någon arbetsplats åt någon ungdom. Det är också nu som gården fått namnet
Signegården, för att hedra mor Signe som alltid tog emot den som behövde ett mål mat
eller ett täcke att krypa in under.
<Tillbaka>
