Missväxtens följder år 1867.

Venelius dagböcker skildrar svält och död.

Kerstin Boström, som är hans ättling i fjärde led förfogar över en del av hans dagböcker.

När Johan Wenelius sätter sig ner för att göra anteckningar den 11 maj syns inget spår av sommaren. Snön ligger kvar överallt och på endel ställen är den en och en halv aln hög. Kreaturen är utan foder. Halmtak har rivits och getts som foder åt djuren.

I början av juni släpps korna ut på ängen trots att inget bete har hunnit växa fram. När ändå inget foder fanns, kunde kreaturen lika gärna vara utomhus.

Också befolkningen lider hungersnöd. Såväl obesuttna som besuttna saknar pengar till mat. Inköp på kredit har stoppats. Ännu den 25 maj ligger snön överallt. Den 26 maj var den första natten som inte kvicksilvret kröp på minus sidan. Men isarna ligger ännu tjocka på åar och sjöar. Så sen som 30 maj kommer vårfloden igång.

-Såkabäcken svämmar över sina brädder, skriver Wenelius. I början av juni börjar gräset spira men fortfarande ligger snön lite varstans kvar. Gamlakarleby älv kastar sitt istäcke med en svår vårflod som följd. Så sent som 10 juni kunde folk gå till fots över isen som låg mellan Öja och Kvikant hamnen.

Dålig växtlighet.

Wenelius anteckningar berättar att såväl sådden som potatissättningen kunde utföras mycket sent. Rågbrådden har ruttnat svårt och ingen har kommit igång med vårsådden ännu i början av juni. Den 18 juni började en del så korn trots att åkrarna var blöta och det fanns snö kvar i Rasmuståget i Såka. Den 20 juni benämner Wegelius som den första sommardagen.

-Idag satte vi potatis. Nu börjar sommaren och en härlig angenäm värme känns i luften som ofrivilligt manar tusende och åter tusende att ur hjärtats innersta grund tacka Gud därför, som efter åtta månaders vinter giver oss en varm och härlig sommardag, skriver Wenelius.

Och hoppet tycks spira. Nu grönskar skogsgläntorna och kornbrådden spirar. Tillochmed potatisblasten syns på endel ställen fem-sex dagar efter att den sattes. Men efter misommaren blv det kallt. Och under en del nätter märktes rimfrost.

<Hem igen>

Frosten tar.

Hungersnöden var svår överallt i landet. Skörden från föregående år hade varit skral. Och den sena sommaren med försenad sådd och dålig växtlighet gjorde situationen värre. Under juli månad 1867 var utsikterna verkligen dystra med frost redan i början av månaden.

Folket är nedstämd av hunger och nöd. Utsiktern om att det vackra kornet nu omintetgörs av frosten gör människorna ännu mer ängsliga. Under potatisblasten har knölarna knappt hunnit bildas och blasten är svart av frost på endel ställen, skriver Wenelius. Nu är det fråga om liv eller död, vara eller icke vara. Måtte den allgode Guden vara oss nådig och skänka oss och jorden sin välsignelse.

I slutet av augusti pågår höbärgningen. Det är grönt, växande och i blomning när det bärgas. I slutet av augusti var frosten svår och ansatte det ännu gröna kornet. Den 3 september skriver Wegelius så här: Denna morgon är en bedröwlig morgon. Fastä föregående dag var kall och regnig kunde ingen befara att det skulle bli frost. Men när vi vaknade på morgonen var allt fruset. Halmen i kornlagorna var ihopfrusen. den 12 september förekom stark frost igen och nu är allt hopp ute om att kornet skall mogna.

År 1867 var inte regnig som nu 120 år senare. Man led snarare av torkan. I september förliknar Wenelius torkan vid den under de torraste somrarna.

Brödet

Islandsmossa, renmossa, kärrvitmossa och halm malas till mjöl och bakas till bröd. Ännu hoppas många på att årets skörd skall ge mjöl till brödet. Men först när tröskningen vidtar vet man resultatet. Det ser illa ut. Lånemagasinet har redan en  längre tid varit tomt. När inte skörden år 1867 gav mjöl till brödet tvingades människorna söka nya surrogat. Blomvassroten, sävroten, pumproten och missne var växter som kunde malas till mjöl.

Den 8 december firades en landsomfattande bönedag med anledning av den svåra hungersnöden. Många människor tvingas flytta till fattighuset där de småningom svälter ihjäl eller dör i någon av de sjukdomar som härjar.

Tyfusen var svår och skördade många offer. Ur Wenelius anteckningar framgår att många barn men även unga människor i tjugo-trettio års åldern dog. Det var ingen ovanlighet att tio människor begravdes samma söndag.