Artikeln är skriven för KUSTVETERANEN 1981, av RUNAR WECKSTRÖM

 

Orosmolnen hade börjat kasta skugga över vårt land när andra vär­ldskriget bröt ut. Men ingen ville tro att övervåldet skulle drab­ba även oss. Därför kom inkallelseordern till reservövningarna så oväntat. Den 13 oktober fram på dagen trädde boställsnämndens ord­förande Viktor Särs plötsligt in i pastorskansliet i Terjärv. där jag var kyrkoherde sedan 1937. Han berättade att pojkarna fått ka­llelsen med order att avresa samma kväll.

"Nu borde vi ha gudstjänst i kyrkan förrän de reser", sa han. Jag invände att det knappast går för sig utan kungörelse eller tidni­ngsannons . "Det går nog", sa han. Vi skickar bud och ringer upp till byarna. Det gjorde vi omedelbart. Klockan 18 ringde kyrkklockorna, efter en timme var kyrkan fullsatt.

Det blev en gudstjänst som ingen av de närvarande glömmer. Om jag minns rätt utgick predikan från orden i I Samuelsbok 7:12: "Allt hitintills har Herren hjälpt oss". Det kom för mig att nu måste jag säga rent ut vad som kanske kommer att ske. Kanske gravar kom­mer att öppnas, kanske änkor och faderlösa kommer att sörja fallna. Mången grät högt. Vi bad alla innerligt till Gud att det svåra in­te skulle drabba oss. Kyrkfolket vandrade sedan den lilla biten till torget vid Handelslaget, där vi tog farväl av reservisterna, som avreste till okänd ort med lastbilar.

Ett egendomligt blodrött norrsken, som jag aldrig, vare sig förr eller senare sett, färgade himlen i nordväst. Det var 13 grader ka­llt, ovanligt den årstiden.

Sedan kom väntan med växlande fruktan och hopp. Och på den av an­griparen fastställda dagen kom överfallet.

Ett annat minne, som jag inte kommer ifrån, är från slutet av sept­ember 1941. Bankdirektör Elis Granholm och jag var på kurirfärd till fronten på karelska näset, välförsedda med allehanda gåvopa­ket till våra soldater. Sent på kvällen skulle vi avhämtas på Sairala station med lastbilar, som här på den sista järnvägsknutpunk­ten växlade ut permittenter också från vår kommun. Vi skulle följa med dem, som åkte till fronten, de ankommande skulle resa hem till Terjärv.

I kolsvart mörker rörde vi oss som spöken. Man kände varann bara på rösten. Strax innan vi klev ombord på lastbilarna ljöd en känd stämma: "Var är prästen. Nu passar det att ha aftonandakt." "Här är jag", sa jag, "men vi har inga ljus". Med detsamma dök en glimtande ficklampa fram och så fann jag ett textord: "Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Varifrån skall min hjälp komma? Min hjälp kommer från Herren, som har gjort himmel och jord", Ps 121:1-2. Och så sjö­ng vi en psalm efter bönen: "Jag lyfter mina händer upp till Guds berg och hus. Från dem han hjälpen sänder och skickar ut sitt ljus".

Alla sjöng med. Det blev så tyst med ens på Sairala station. Där stimmade annars fullt med folk i mörkret. Men nu slutade t.o.m. de hemvändande evakuerades kor att råma och skramla med sina kättingar. Alla lyssnade i det annars tigande mörkret. Det blev en tystnad ännu efter det psalmen tonat bort.

Söndagens högmässa ute vid fronten är en av de egendomligaste jag varit med om. De våra hörde ju till artilleriet och man hade stäl­lt en friluftskyrka i ordning bland albuskarna. Församlingen, som bara bestod av män givetvis, satt på stenar eller granatlådorna, som stod uppradade som bänkar, högre och högre baktill. Man undrade kanske vad som skulle ha inträffat om det hade blivit en fientlig fullträff i ammunitionslagret. Men varför befara det värsta? Det blev en fullständig högmässa med ett bord som altare och en osyn­lig predik- stol.                                                                         

Det var en aktiv församling vad gäller psalmsång och liturgi. Vid den obefintliga altarrundeln knäböjde sedan den ena duken efter den andra av allvarliga nattvardsgäster. Så gott som alla deltog, i varje fall flera, som inte synts vid nattvardsbordet i Terjärv. Där hemma tyckte man sig inte vara värdig kanhända. Men inför det stora allvaret var vi alla små. Av nåd kommer vi dock alla till sist inför den himmelska måltiden. Allvarligare stämning i en gudstjänst har jag inte varit med om. Någon dag senare ordnade befälet en utfärd för batteriet till Summa och Viborg. Det blev ett slut som vi inte var beredda på. Färden var nog arrangerad för vår och hemmafrontens skull. Det vackra och varma vädret gjorde oss alla på gott humör, trots att vi åkte genom krigshärjade trakter. Det var en riktig indiansomm­ardag, men när vi kom till Summa fördes vi fram till den av grana­ter ärrade bunker, där så många tappra österbottningar hållit ut till det sista, utan att ge sig till fånga. Man bar nu ut de döda. Vi fick se dessa hjältar på båren, en efter en bars de fram, oigen­kännliga, med förgängelsens stämpel över hela sin uniformsklädda gestalt, okända soldater, som nu igenkändes på sina dödsbrickor. Det här var larsmobor. Ånyo upplevde jag den hemska stund, när jag då för ett par veckor tillbaka hade böjt mig inför min stupade brors stoft i Kristinestads Gamla kyrka tillsammans med min bror Åke, också han frontman. Hans jordfästning var en av de tyngsta fö­rrättningar jag utfört.

Men nu stod jag där vid miljonbunkern iklädd en sliten skyddskårs uniform. Jag skulle ju ha bort ordna en andaktsstund. Hemma i Terjärv brukade vi ju sjunga ut de avlidna. Men jag hade kommit till botten, jag kunde inte. Soldat var jag inte trots uniformen, som pr­äst hade jag förlorat inte bara rutinen utan också allt mod. Då det inte tycktes bli någonting från min sida trädde en av mina vänner bland soldaterna, Martin Sandberg, fram och sade vi borde sjunga en psalm. Och han föreslog "Jag går mot döden var jag går..."  Trots den soliga dagen stod jag som i en dimma och försökte mum­la med. Så ljöd psalmen vid Summa för sista gång, slagfältet där de våra kämpat till det bittra slutet, slagfältet, som var översållat med granatskärvor, så att man inte kunde ta ett steg utan att tra­mpa på dem.

Det var kanske bra att jag var tyst, att jag inte ens höll en ynka liten bön. Detta världskrigs ofattbara skövling av mänskoliv, egen­dom och andliga värden skulle bli så stor, att Summa-slagfältet med bunkern som monoment endast är en bortglömd detalj i ett okänt Karelen, långt borta från stormakternas egentliga slagfält.

Man hade velat att jag skulle skriva i tidningarna om besöket därute. Jag har sparat det i 39 år. Och skall jag sammanfatta allt så blir det med dessa ord: Aldrig mera krig.

 

Runar Weckström