Sveaborgs kapitulation
När konungens order om krigsberedelse 14 febr. 1808 ankom till kommendanten på S.
viceamiralen K. O. Cronstedt, vidtog denne genast nödiga anstalter för fästningens
sättande i försvarbart skick, hvarvid han kraftigt understöddes af den 71-årige
fortifikationsbefälhafvaren öfverste Wärnhjelm och artilleribefälhafvaren major
Hjärne. Fredsgarnisonen ökades till 6,750 man stridande; 2 mars stodo 734 kanoner till
valls, och härjämte funnos många kastpjäser; och på den fortifikatoriska rustningen
samt förrådens fyllande arbetades oförtrutet. 1 mars skref Cronstedt till konungen, att
"Med proviant är fästningen försedd till öppet vatten, krut felar i händelse
långvarig canonade komer at uthärdas. Jag har ej öfver 40 skått per canon" (menas
då färdiggjorda; vid kapitulationen funnos kvar mer än 60 skott per pjäs). Han lofvade
emellertid att "i det längsta uthärda".
På morgonen 2 mars anföllo ryssarna den till Helsingfors
framskjutna svenska förvakten och dref densamma utan svårighet tillbaka in i
fästningen. General Buxhvden, som vid middagstiden anlände till staden,
kvarlämnade där blott en observationskår på 2,000 man samt fortsatte själf med
återstoden af de ryska trupperna norrut. Den lilla observationskåren lämnades
förvånansvärdt nog i fred och började 15 mars få förstärkning, hvarefter
belägringsbatterier och fästningens inneslutning påbörjades; men först 1 april
räknade ryssarna inemot 6,500 man med 59 artilleripjäser.
Hittills hade Cronstedt förhållit sig passiv, om man
undantar ett olämpligt kanonerande på enstaka patruller. Sedan Buxhvden
återkommit till Helsingfors och funnit, att hvarken stormning eller formlig belägring
borde försökas, beslöt han blockera och bombardera fästningen. Första beskjutningen
egde rum 19 och 20 mars, men utan resultat. Buxhvden började då den 21 de
parlamenteringar, som snart skulle visa sig så ödesdigra för fästningen. Han begärde,
att Cronstedt ej vidare skulle skjuta mot Helsingfors (som han så väl behöfde för
inkvartering) och erbjöd sig å sin sida att ej anlägga batterier i linje med staden.
Förslaget antogs. På ryssarnas uppmaning den 23 till Cronstedt att dagtinga svarade
denne visserligen, att han skulle försvara sig till sista man; men frågade dock
s. d. sitt sammankallade krigsråd, hvad det tyckte om denna fiendens proposition.
Alla svarade, att fästningen intet hade att frukta.
På en ny uppmaning den 25 svarades också nekande, hvarför
bombarderingen den 28 återupptogs, men fortfarande utan nämnvärdt resultat. 2 april
började dock ryssarnas parlamentärer uppträda mera hotande, och Cronstedt förklarade
sig då villig att ingå på stillestånd till 13 maj och då dagtinga, om ej ansenlig
förstärkning till dess ankommit; men ryssarna fordrade nu som villkor för stillestånd
öfverlämnandet till dem af Långörn, Väster och Öster Svartö med därvarande
artilleri. Cronstedt sammankallade då krigsrådet, som meddelades, att ryssarna
föreslagit stillestånd till 3 maj mot villkor att få besätta en del holmar; han
hoppades dock få tiden utsträckt till den 13 och ej behöfva aflämna mer än Långörn;
och härmed synes krigsrådet ha låtit sig nöja.
De fortsatta underhandlingarna resulterade i konventionens
undertecknande 6 april, hvarvid intet afseende fästes vid, att ryssarna nu förbehållit
sig få behålla Långörn äfven efter stilleståndets utlöpande. Särskildt öfverste
F. A. Jägerhorn och fru Reutersköld, f. de Frese, synas ha gått ryssarnas ärenden och
slutligen fått Cronstedt att fastna i förräderiets garn. (Om dennes förhållande i
öfrigt se Cronstedt). De två kurirer, som Cronstedt 7 april afsände till konungen med
rapport om konventionen och som af ryssarna tvingades taga norra vägen [runt
Bottenviken], framkommo ej förrän samma dag, som S. uppgafs.
Konventionens uppläsande för garnisonen väckte
öfverraskning, bestörtning och berättigad harm. Ingen af officerarna hade dock kraft
att ta ledningen i sin hand, och manskapets missnöje upplöste sig i hot mot Cronstedt,
som då åt soldaterna gav 8 skilling per man "såsom tröstepenning". 3 maj
uppmanades Cronstedt att ge sig, och han befallde då genast alla verks utrymmande.
Finnarna fingo återvända till sina hemorter, men svenskarna blefvo krigsfångar.
Sista akten i det stora sorgespelet var slut, endast
skammen var kvar, skammen öfver, att svenska och finska män till en underlägsen fiende
öfverlämnat en fästning, som enligt samma fiendes egen utsago kunde anses ointaglig, om
den ej lede brist på ammunition eller proviant; och intetdera hade här varit fallet.
Ryssarna bibehöllo sedan S. i oförändradt skick ända
till utbrottet af Krimkriget 1853, då det iståndsattes. Det var 911 aug. 1855
utsatt för starkt bombardemang af en engelsk-fransk flotta, hvarunder fästningen delvis
afbrann. Sedermera har S. fullständigt iståndsatts samt äfven förstärkts och
utvidgats på flera holmar, hvarjämte ett par fort och några strandbatterier anlagts på
fastlandet samt Båkholmen (Skanslandet) på andra sidan om stora inloppet befästs.
För några år sedan väcktes emellertid fråga om
slopandet af S. som fästning, men denna tanke öfvergafs snart och i stället utfördes
ytterligare förstärkningsarbeten. Det var dock meningen, att S:s roll skulle efter
fullbordandet af "Kejsar Peter den stores sjöfästning" inskränkas till att
innanför denna barriär utgöra en ytterligare replipunkt för flottan och, jämte
Kronstadt ett slutvärn för Finska vikens försvar. Måhända blir dock efter den stora
ryska revolutionen 1917 och Finlands själfständighetsförklaring S:s roll en annan, ty
det skulle ju nu rätteligen tillhöra Finland. Ännu i april 1918 var det dock besatt af
rysk militär.