Sveaborgs kapitulation

När konungens order om krigsberedelse 14 febr. 1808 ankom till kommendanten på S. viceamiralen K. O. Cronstedt, vidtog denne genast nödiga anstalter för fästningens sättande i försvarbart skick, hvarvid han kraftigt understöddes af den 71-årige fortifikationsbefälhafvaren öfverste Wärnhjelm och artilleribefälhafvaren major Hjärne. Fredsgarnisonen ökades till 6,750 man stridande; 2 mars stodo 734 kanoner till valls, och härjämte funnos många kastpjäser; och på den fortifikatoriska rustningen samt förrådens fyllande arbetades oförtrutet. 1 mars skref Cronstedt till konungen, att "Med proviant är fästningen försedd till öppet vatten, krut felar i händelse långvarig canonade komer at uthärdas. Jag har ej öfver 40 skått per canon" (menas då färdiggjorda; vid kapitulationen funnos kvar mer än 60 skott per pjäs). Han lofvade emellertid att "i det längsta uthärda".
      På morgonen 2 mars anföllo ryssarna den till Helsingfors framskjutna svenska förvakten och dref densamma utan svårighet tillbaka in i fästningen. General Buxhœvden, som vid middagstiden anlände till staden, kvarlämnade där blott en observationskår på 2,000 man samt fortsatte själf med återstoden af de ryska trupperna norrut. Den lilla observationskåren lämnades förvånansvärdt nog i fred och började 15 mars få förstärkning, hvarefter belägringsbatterier och fästningens inneslutning påbörjades; men först 1 april räknade ryssarna inemot 6,500 man med 59 artilleripjäser.
      Hittills hade Cronstedt förhållit sig passiv, om man undantar ett olämpligt kanonerande på enstaka patruller. Sedan Buxhœvden återkommit till Helsingfors och funnit, att hvarken stormning eller formlig belägring borde försökas, beslöt han blockera och bombardera fästningen. Första beskjutningen egde rum 19 och 20 mars, men utan resultat. Buxhœvden började då den 21 de parlamenteringar, som snart skulle visa sig så ödesdigra för fästningen. Han begärde, att Cronstedt ej vidare skulle skjuta mot Helsingfors (som han så väl behöfde för inkvartering) och erbjöd sig å sin sida att ej anlägga batterier i linje med staden. Förslaget antogs. På ryssarnas uppmaning den 23 till Cronstedt att dagtinga svarade denne visserligen, att han skulle försvara sig till sista man; men frågade dock s. d. sitt sammankallade krigsråd, hvad det tyckte om denna fiendens proposition. Alla svarade, att fästningen intet hade att frukta.
     På en ny uppmaning den 25 svarades också nekande, hvarför bombarderingen den 28 återupptogs, men fortfarande utan nämnvärdt resultat. 2 april började dock ryssarnas parlamentärer uppträda mera hotande, och Cronstedt förklarade sig då villig att ingå på stillestånd till 13 maj och då dagtinga, om ej ansenlig förstärkning till dess ankommit; men ryssarna fordrade nu som villkor för stillestånd öfverlämnandet till dem af Långörn, Väster och Öster Svartö med därvarande artilleri. Cronstedt sammankallade då krigsrådet, som meddelades, att ryssarna föreslagit stillestånd till 3 maj mot villkor att få besätta en del holmar; han hoppades dock få tiden utsträckt till den 13 och ej behöfva aflämna mer än Långörn; och härmed synes krigsrådet ha låtit sig nöja.
     De fortsatta underhandlingarna resulterade i konventionens undertecknande 6 april, hvarvid intet afseende fästes vid, att ryssarna nu förbehållit sig få behålla Långörn äfven efter stilleståndets utlöpande. Särskildt öfverste F. A. Jägerhorn och fru Reutersköld, f. de Frese, synas ha gått ryssarnas ärenden och slutligen fått Cronstedt att fastna i förräderiets garn. (Om dennes förhållande i öfrigt se Cronstedt). De två kurirer, som Cronstedt 7 april afsände till konungen med rapport om konventionen och som af ryssarna tvingades taga norra vägen [runt Bottenviken], framkommo ej förrän samma dag, som S. uppgafs.
      Konventionens uppläsande för garnisonen väckte öfverraskning, bestörtning och berättigad harm. Ingen af officerarna hade dock kraft att ta ledningen i sin hand, och manskapets missnöje upplöste sig i hot mot Cronstedt, som då åt soldaterna gav 8 skilling per man "såsom tröstepenning". 3 maj uppmanades Cronstedt att ge sig, och han befallde då genast alla verks utrymmande. Finnarna fingo återvända till sina hemorter, men svenskarna blefvo krigsfångar.
      Sista akten i det stora sorgespelet var slut, endast skammen var kvar, skammen öfver, att svenska och finska män till en underlägsen fiende öfverlämnat en fästning, som enligt samma fiendes egen utsago kunde anses ointaglig, om den ej lede brist på ammunition eller proviant; och intetdera hade här varit fallet.
      Ryssarna bibehöllo sedan S. i oförändradt skick ända till utbrottet af Krimkriget 1853, då det iståndsattes. Det var 9—11 aug. 1855 utsatt för starkt bombardemang af en engelsk-fransk flotta, hvarunder fästningen delvis afbrann. Sedermera har S. fullständigt iståndsatts samt äfven förstärkts och utvidgats på flera holmar, hvarjämte ett par fort och några strandbatterier anlagts på fastlandet samt Båkholmen (Skanslandet) på andra sidan om stora inloppet befästs.
      För några år sedan väcktes emellertid fråga om slopandet af S. som fästning, men denna tanke öfvergafs snart och i stället utfördes ytterligare förstärkningsarbeten. Det var dock meningen, att S:s roll skulle efter fullbordandet af "Kejsar Peter den stores sjöfästning" inskränkas till att innanför denna barriär utgöra en ytterligare replipunkt för flottan och, jämte Kronstadt ett slutvärn för Finska vikens försvar. Måhända blir dock efter den stora ryska revolutionen 1917 och Finlands själfständighetsförklaring S:s roll en annan, ty det skulle ju nu rätteligen tillhöra Finland. Ännu i april 1918 var det dock besatt af rysk militär.

<Tillbaka>