Allmänt om kriget
Sedan kejsar Alexander I förgäfves uppmanat Gustaf IV Adolf till brytning med
England, lät han 21 febr. 1808 sina trupper under v. Buxhœvden gå öfver Kymmene
älf. Finska armén, som fördelades på två afdelningar, den ena vid Kymmene, öfver
hvilken öfverbefälhafvaren V. M. Klingspor tog befäl, den andra i Savolaks under
J. A. Cronstedt, retirerade snabbt norr ut ända till Gamlakarleby och Uleåborg.
Södra Finland tillföll fienden. Svartholm föll 18 mars, Hangöudds små fästen 21
mars, och Åbo besattes 22 mars. Hufvudfästningen Sveaborgs motståndskraft försvagades
genom förrädiska stämplingar, som stodo i samband med de gamla
själfständighetsplanerna. Öfverbefälhafvaren K. O. Cronstedt gav vika och ingick 6
april en konvention, till följd hvaraf fästningen 4—6 maj besattes af ryssarna. De
finska trupperna hade emellertid efter segrar vid Siikajoki, Revolaks och Pulkkila (18 och
27 april samt 2 maj) ryckt söderut. Västra armén segrade under K. J. Adlercreutz vid
Nykarleby 24 juni; ryssarnas ställning bröts vid Lappo 14 juli, och östra armén
återtog under J. A. Sandels en stor del af Savolaks, hvarefter Sandels drog sig tillbaka
och intog en fast ställning vid Toivola pass norr om Kuopio. Men snart fingo ryssarna
betydande förstärkningar. De finska trupperna måste ånyo anträda återtåget mot
norden och ledo därvid det afgörande nederlaget vid Oravais 14 sept. Genom konventionen
i Olkijoki 19 nov. bestämdes, att finska armén skulle draga sig v. om Kemi älf. De
ryska expeditionerna öfver Åland, Kvarken och Torneå i mars 1809 ledde bl. a. till
konventionen i Seivis 25 mars 1809, hvarigenom finska arméns hufvudafdelning nedlade
vapnen. Det illa ledda kriget, hvarunder Finland erhållit ganska ringa undsättning från
Sverige, afslutades efter affärerna vid Skellefteå 15 maj, Hörnefors 5 juli samt
Säfvar och Ratan 19 och 20 aug. genom freden i Fredrikshamn 17 sept. 1809, hvari Sverige
åt Ryssland afträdde de sex finska länen jämte Åland och en del af Västerbotten
intill Torne och Muonio älfvar.