Uno Fagernäs

  Det fanns inte många tecken som tydde pa att en blivande general hade sett dagens ljus, då Frans Uno Fagernäs föddes den 1 mars 1894 pa Fagernäs hemman i Terjarv. Hemgården ligger på stranden av Heimsjön, ungefär där den gamla Keurkal-släkten anses haft sina bopalar. Farfadern Simon Fagernäs härstammade på mödernet från den kända släkten Granö. Fadern Anders Fagernäs var född 1857. I sitt första äktenskap med Maria Charlotta Kankkonen föddes dottern Maria Alexandra år 1884. Men redan den 27.2.1886 dog den just 22 år fyllda hustrun i lungsot. Den 25.6.1887 ingick Anders sitt andra äktenskap, nu med Josefina Mattsdotter Bredbacka (f. 1868), som kom från andra sidan Heimsjön, från en annan känd bondesläkt. I detta äktenskap kom Frans Uno att födas som den fjärde i ordningen, men barnskaran skulle med åren utökas till dussinet fullt, även om äldsta dottern Maria dog redan i sitt tolfte levnadsår.

"- Jag måste "övergiva" min kära hembygd att fortsätta min skolgång i Jakobstads realläroverk. Där blev mina lärare förvånade över mina "litterära kunskaper"och även mina "insikter i flora och fauna". Då berättade jag med tindrande ögon om trollkarlen i Terjärv". I min skola blev jag snart god vän med min gymnastiklärare. Han hade endast eftermiddagssysselsättning i skolan, men han måste dock kliva ur sin sköna säng för att ackompanjera under morgonandakterna. När han fick reda på att jag kunde vikariera honom slöt han mej leende i sin faderliga famn. Jag spelade många av min favoritlärarinnas älsklingspsalmer för att göra henne lika lycklig som min gymnastiklärare".

   I "läroanstalten" måste jag brottas med nya läroämnen. Med finska och franska, med engelska,och ryska, med logaritmer och rotutdragning - dock inte ur min rara skolflammas mun! Som lärare i ryska hade jag en gardeskapten som vunnit sina sporrar i ett ryskt elitförband. Han lärde mej så mycket av Bobrikovs modersmål att jag kunde förbanna hans minne med ryska ord. Han var också min lärare i värjfäktning. Jag blev ingen mästare. Men när jag blev student var jag dock så skicklig att jag lätt kunde ha mejat ned tsarens alla hatade hejdukar! Jag kunde inte ana då att tre år senare skulle jag döda tsarens soldater på östfronten, inte med värja, men med ryskt gevär på rysk mark. Jag kunde inte heller ana jag skulle möta min över1ägsna motståndare i värjfäktning på samma plats och vid samma tidpunkt. När första världskriget bröt ut gick gardeskaptenen frivilligt i rysk tjänst för att bli befordrad. Han avancerade också i snabb takt. Men jag mötte honom inte som revoltör mot ryskt förtryck utan som kollaborator och kombattant på fel sida. Ödets ironi och komik hade reglerat våra relationer så lustigt att han låg i Jakobstadt i Lettland som överste och intendent för en rysk armekår medan jag som simpel Gruppenfuhrer i tyskt tjänst i Kurland vadade i Aa-flodens förpestade vatten för att få nödig frontutbildning." -Så långt Unos berättelse från skoltiden och om hans märkliga sammanträffande med gardeskaptenen, vilken han råkade långt senare då denne var generalmajor i finska armen och Uno själv hade avancerat till kommendör för en gardestrupp i samma arme' och de möttes på en lyxrestaurang i Helsingfors. Ödets lek hade åter länkat ihop de fredliga värjfäktarna från hans skoltid.

  Våren 1914 hade Frans Uno Fagernäs nått sitt första ungdomsmål - han blev student från Jakobstads realläroverk eller Jakobstads samlyceum som skolan senare ofta kallats. Några uppgifter om hans studentbetyg föreligger ej, men man torde ej göra felbedömningar om man förmodar att det var gott. Vad skulle bli fortsättningen? Under sensommaren 1914 eller den 1 augusti utbröt första varldskriget! Föga anade den unga stundenten, att det närmaste året skulle innebära radikala omställningar för honom! Han inskrevs i Helsingfors Universitet på hösten 1914, själv har han i sitt militära stamkort uppgett sitt "civila" yrke till medicine studerande. Sonen Ole berättade härom, att fadern nån gång hade haft drömmar om att bli en ny Olivercrona! Man tar knappast heller fel, om man bedömer utsikterna härför vara för handen, ty hans långa fingrar var som skapta för kirurgens verktyg... Men också ett annat intresse fanns i hans sinne, musikens, även om utsikterna att slå sig på den banan kanske tycktes mera verklighetsfrämmande. Men det skulle i fortsättningen inte bli vare sig läkar- eller musikstudier, ty under vintern 1915 hände märkliga saker...

  Frans Uno skulle inte hinna med mera än knappt en termins studier innan hans fosterländska intresse förde honom i kontakt med jägarrörelsen. Vem som förde honom till dessa kontakter, eller värvade honom till medlem är ej bekant. Kanhända var det via studentkåren eller via studiekamrater vid universitetet. Kanhända var det via kontakter med den ovanskildrade "professorn"! Alltnog - den 25.2.1915 inträdde han i Pfadfinderkursens I kompani i Lockstädter Lager i Nordtyskland, jämte ett par hundra andra unga män, som på illegala vägar via Sverige sökt sig till Tyskland i avsikt att få militärutbildning. Ja, som baktanke fanns ett hopp om att en dag kunna medverka till att frigöra Finland till en självständig stat. Från Terjärv hade han sällskap med åtminstone en, Bergström Ivar. I slutet av året slöt sig två andra Terjärvbor till sällskapet - Gåsjärv Sigfrid, son till Leander Granö, Terjärvs mångåriga kommunalkassör, och Ivar Bergströms broder Tyko.

  Från tiden i Tyskland finns flera allmänna skildringar, men få som skulle belysa enskilda jägares öden. Några snabba avancemang gjorde inte Uno Fagernäs, eller så att han skulle väckt någon speciell uppmärksamhet. Däremot konstaterade han att namnet Fagernäs var svåruttalat för tyskarna och begynte använda släktnamnet Fichte. Sonen Ole tror att detta också kan ha kommit av att han var en beundrare av tyske filosofen Fichte, (1762-1814).

  I varje fall blev Uno Fagernäs Hilfsgruppen-fuhrer i jägarbataljonens första kompani tillika med Olof Lagus och A. Sihvo. Gruppenftuhrer blev han i början av 1916. Bataljonen kommenderas ut till östfronten för att få stridserfarenhet. Där kom Fagernäs att deltaga i striderna bl.a. vid Misse, Rigaviken och Aa-floden. Ett tyskt järnkors av II klass talar om tapperhet i fält från den tiden. År 1917 deltog ban också i den tyska krigsskolans A-kurs i Libau, vilket tyder på att hågen till det militära hade fått näring under jägartiden.

FRIHETSKRIG

  Då det självständiga Finlands regering i januari tvingats att flytta till Vasa ställdes den inför många problem. Den i all hast av skyddskårer och under general Mannerheims ledning "hopräfsade" vita armen begynte sitt befrielseverk i slutet av januari. Ganska snart blev det klart att man mer än väl bebövde de unga män som i Tyskland i Jägarbataljonen 27 erhållit sin militära utbildning. Jägarna kallades därför hem i skyndsam ordning. Redan den 11.2.1918 befordrades en del av dem till officerare i det självständiga Finlands arme' medan de ännu befann sig på tysk mark. De som hade klarat sig bäst blev majorer. Uno Fagernäs hörde till den grupp som befordrades till kaptener. Det var ett raskt steg, även om det ingalunda gav något bevis för att han var en kommande general.

  Den 25.2.1918 landsteg jägarna i Vasa och gav det unga självständiga landet en strimma av hopp. Men det skulle dröja ytterligare nästan en månad innan jägarnas roll i den finska armen var klar, ty det gick inte utan svårigheter att inordna en aktiv jägarskara i en arme' som leddes av officerare, som tidigare tjänat i den kejserliga ryska armen. Fagernäs blev i början kompanichef i I Jägarregementets andra bataljon, senare bataijonens kommendör. Den första större drabbning han medverkade i var striderna vid Lempäälä, söderom Tammerfors.

  Angående de fortsatta striderna, i vilka Uno Fagernäs deltog, finns i boken Finlands Frihetskrig, VIII bl.a. följande skildring: "II jägarbataljonen (Fagernäs) inträffade den 23 april kl 8 e.m. framför Kämärä station och gick omedelbart till anfall. Den nattliga striden varade till kI 5 f.m., men fiendens motstånd kunde icke brytas, utan de röda gingo till motanfall och förstärktes med ett från Säiniö -hållet kommande pansartåg. Bataljonen led avsevärda förluster, 20 % i döda och sårade. Först vid midda'gstiden den 24 april kunde stationen efter artilieribeskjutning besättas. Fienden hade då frivilligt utrymt sina ställningar. Redan samma kväll marscherade bataljonen 15 km till Säiniö", där den inträffade vid midnatt. Efter endast några timmars vila skedde uppbrott och framryckning till Lumatta (5 km) samt gruppering och anfall mot Viborg, varvid förbandet utgjorde reserv. Nästföljande natt, den 25-26, samt nätterna den 27-28 ocb 28-29 var bataljonen insatt främre linjen av de mot Viborg stormande trupperna. Befälets energi och framåtanda, manskapets tapperhet och uthållighet möjliggjorde dessa prestationer, väl värda beundran icke minst i betraktande av de värnpiiktigas korta utbildning". Att Fagernäs hade blivit bataijonskommendör var en följd av att tidigare komendören, jägarmajor Olof Lagus den 20 april hade omkommit genom en olyckshändelse, varefter chefskapet för II bataljonen överfördes till äldste kompanichefen, jägarkaptenen Fagernäs.

TIDEN EFTER FRIHETSKRIGET.

  Sedan frihetskriget var till ända ställdes speciellt jägarna inför ett val, mellan att ta stamanställning i det unga Finlands arme' eller att återuppta avbrutna studier. Men eftersom åren hade gått, fann de flesta alternativet att ta tjänst som aktiv officer mera lockande, så också Uno Fagernäs. Jägarna skulle småningom bli den ledande grupperingen inom armen, men där förekom också många intriger. En kamp försiggick mellan jägarna och de officerare som hade erhållit sin utbildning i Ryssland under kejsartiden. Efter hand kom det att bli jägarna som innehade de högsta posterna, men även sinsemellan förekom det kamp med "armbågarna". Förmodligen var det också svårt att få platserna att räcka till. Detta var väl närmast orsaken till att Fagernäs först blev förordnad till tjänst som kompanichef i den enhet som bildade Jägarbataljon 18. En annan omständighet som nu tog sig uttryck i "armbågande" var språkpolitiken, som visserligen blev än mera påtaglig under tjugotalet och trettiotalets förra hälft. För att göra karriär i armen borde man helst ha haft ett finskspråkigt namn. Det fanns de som förfinskade sina namn. Ett exempel härpå var Hjalmar Strömberg, som blev Siiiasvuo och under detta namn skördade sina lagrar. För Uno Fagernäs var detta som att uppge sin identitet. även om han i Tyskland hade använt sig av ett främmande släktnamn, skulle det aldrig ha kommit för honom, att han här på grund av karriärsjuka skulle ha förfinskat sitt namn! Sonen Ole menar vid diskussioner med honom, att fadern ogillade exempelvis Siilasvuos handlande i detta avseende, även om de i övrigt synes ha kommit rätt väl överens.

  I slutet av år 1918 transporterades Fagernäs till I divisionen. Där blev han kommendör för Björneborgs regementes andra bataljon. Följande år befordrades han till major och blev småningom regementets underhålls- och ekonomichef. Denna vakans skötte han sedan ända till 1921, då han åter blev kommendör för regementets andra bataljon.