Fågelsången är stark utanför den lilla kyrkan på Korpholmen i Kronoby, strax väster om europaväg åtta Man kan ana trafikens brus men den övervägande känslan är stillhet, På ett ställe har man huggit i vegetationen för att ha synkontakt till Kronoby kyrka.

  Korpholmens nya kyrka som egentligen fortfarande är under uppbyggnad, står uppe på en ås som går nord-sydlig riktning. På västra sidan finns den gamla begravningsplatsen. Svarta kors sticker upp här och där i den lilla skogsdungen.

  Man antar att den dåtida säljakten och sälhanteringen var bidragande orsaker till sjukdomen och vartefter hanteringen minskade så minskade även spetälskan.

  När kyrkan skulle byggas, fick kyrkbyggaren Seppo Kalliokoski i Halso i uppdrag att utforma den enligt honnörsordet karv, karg. Den som i dag träder in i kyrkan kan igen med ett minimum av fantasi känna sig som en del av historien.Golvplankorna är breda och varken slipade eller oljade till förfining. Kyrkbänkarna är byggda som de såg ut på 1700-talet. Eventuellt ska de ännu utsmyckas med någon form av metallhållare för att man ska kunna tända levande ljus vid varje bänk. Predikstolen är enkel men drar blickarna till sig.

Saknade värmekällor.

  Under senare hälften av 1700-talet, efter stora ofreden 1714-1721, när de spetälska inte längre behövde ett sjukhus, fungerade området som dåtida mentalsjukhus. Speciellt under stora ofreden var det många som tappade förståndet efter de ryska pinor de utsattes för.

  Inte heller här skall man ha en alltför positiv tolkning av ordet sjukhus. Håkan Vikström berättar att man byggde tre hus med inalles trettio celler. Husen bands samman med en inhägnad rastgård. Någon central värme fanns inte och inga värmekällor i husen. Det var vanligt att de intagna släpptes ut en gång om dagen och vintertid togs de in i stugvärmen i ett angränsande hus engång om dagen för att tina upp. Principen var en cell per patient och de som uppfattades som farliga fjättrades i kedjor. Över området ljöd rop och tjut.

  Håkan Vikström berättar att det finns ett talesätt på Rocknäsbacken på andra sidan dagens europaväg åtta. De gamla kunde säga till barnen"Nu ska ni vara tysta, ni ropar som dårar på Korpholmen".

  Här bodde också blinda, lytta och utfatttiga. Här bodde utslitna knektar. Det var en dåtida fattiggård. Man sade om de boende att kornmunen löste in dem, det betyder att deras hemsocken betalade för att de togs omhand av Korpholmen.

  Platsen har förknippats med det tunga och det svåra, med pina, sorg , sjukdom och lidande.

  På 1800 talet började man avveckla området, vilket slutgiltigt skedde 1848.

  I dag håller området på att bli en vallfärdsplats Man kan söka sig till hospitalskullen, vandra omkring, läsa på minnesstenarna, tänka sig in i hur det kunde ha varit.

  En av de många som kommit till kullen är Birger Hagnäs. Han har hela sitt liv arbetat och bott på Fiskarholmens hemman som hade ställning som hospitalshemman.Det var från Fislarholmen som man dagligen levererade färskvaror till Korpholmen

  Birger gör som alla andra, beundrar kyrkan, besöker gravgården och läser vad som står på minnesstenarna. På en av dem står följande:

För glädjens skull har vi vandrat under gråt

  Den 17 juni klockan 12 kommer kyrkan att invigas.

Kronoby församlings huvudgudstjänst kommer att firas här med biskop emeritus Erik Vikström. Det blir en enkel invigning i samband med gudstjänsten, men Håkan hoppas naturligtvis att många kommer.

- Skulle det vara som i medlet av 1700-talet skulle vi säkert ta ur fönstren för att alla som sitter ute på kyrkgården ska höra vad som sägs. På den tiden sökte sig sockenborna i stora skaror hit för att höra hospitalsprästen.