Om filmen
Idén till den
här filmen föddes under en bilfärd i januari 1998. Min kollega
Runar Enberg körde mig till hamnen i Umeå och jag berättade
för honom vad som hände i Finland natten till
självständighetsdagen 1997: Fem pälsmotståndare försökte ta
sig in på en farm i Orimattila, ägaren upptäckte det och
skjuter mot ungdomar, tre av dem träffas.
Att någon i vredesmod skjuter mot inkräktare är kanske inte lika obegripligt som den hetsiga stämning som blåstes upp i pressen mot dessa fem "terrorister". Stämmningen spred sig också till mitt barndoms landskap, Finlands lyckligaste stad och sagofarbrorn Zacharias Topelius´ hemstad, Nykarleby. Staden är också den pälsfarmstätaste staden i Finland, ja kanske i hela världen.
Här gick nu dessa lyckliga människor omkring beväpnade om nätterna och vaktade sina egendomar. På några veckor föddes nya legender och än i dag berättades det historier om oskyldiga turister som stannat utanför en farm och blivit anfallna av uppretade pälsfarmare.
Runar sa genast att där har du din nya film! Det var inte första gången jag skred till verket för att göra en film om pälsfarmning; 1989 gjorde jag tillsammans med Krister Lindberg den kortfilmen "Trauermusik fur mink", en nio minuter lång "musikfilm" om en minkfarmare. Då var hela pälsnäringen i ekonomisk kris. Nu var läget ett annat - antalet farmer mindre och prisnivån på skinnen stabilare. Däremot hade pälsnäringen fått ett nytt problem på halsen: unga arga pälsmotståndare.
Att göra en film om något som står mig så nära som pälsfarmning kan ha både för och nackdelar. Jag är själv uppvuxen i ett samhälle där pälsfarmning alltid betraktats som en mycket naturlig del av landsbygden. När jag var ung och började gå på dans sa mina föräldrar att jag skulle bjuda upp flickor som luktade illa - lukten var nämligen ett bevis för att man ägde en farm och hade pengar.
Det var därför ganska lätt för mig att komma i kontakt med farmargemenskapen under reaserchen.
Samtidigt som Runar jobbade med sin långfilm "Dagar vid älven" började vi tillsammans utveckla ett manuskript. Vår första idé var att dels följa pälsfarmningen från början till slut, det vill säga från parning till färdig päls. Samtidigt skulle vi också bevaka rättegången om skotten i Orimattila. En viktig del av filmen skulle också vara att beskriva den omgivning som de finlandssvenska pälsfarmarna lever i - majoriteten av pälsfarmarna har nämligen svenska som modersmål.
Reaserchen och utarbetandet av manuskriptet blev en intressant tid. Runar hade aldrig besökt en pälsfarm förut och kunde med sin fotografiska blick hitta bilder, infallsvinklar och den distans som jag med mina barndoms glasögon inte kanske alltid hade. Förarbetet drog ut på tiden och att söka finansiärer var som vanligt inte heller riktigt lätt.
Det positiva med att tiden flög i väg var att stämningen blev bättre i det samhälle vi skulle beskriva. Farmarna blev öppnare och började själva tala om att folk kanske har fördomar mot pälsfarmning för att de egentligen inte vet hur djuren sköts på farmerna.
Till slut lyckades vi hitta den för oss optimala pälsfarmaren, Tor-Alf Knutar och hans familj i Terjärv. Det som för mig avgjorde saken var familjen Knutars sunda inställning till sitt eget levebröd kombinerad med en stor portion humor: "Varje farmare bör vara en mannekäng för näringen", sa Tor-Alf åt mig en gång under våra många samtal. Vi kom genast från början bra överens. Runar hade endast en invändning; som fotograf hade han hellre sett att farmen låg på den österbottniska slätten än i en skogsdunge. Men man måste alltid räkna med ett visst svinn.
Och svinnet har varit stort i vårt manuskript. Tor-Alf sa en gång att det här med att göra film verkar vara lika osäkert som pälsfarmning: "Men vet vad man skulle vilja ha, men kan aldrig var säker på slutresultatet".
Pälsmotståndarna började jag söka där de fanns: I de stora städerna i södra Finland. Vi intervjuade många pälsmotståndare och filmade demonstrationer. På en bussresa mellan Göteborg och Köpenhamn i januari träffade vi slutligen den 17-åriga veganen Karolina Lindén. Då började bitarna falla på plats, men det var först i klipprummet i Umeå i mars som vi gjorde beslutet att hon blir vår flicka.
Följden av detta beslut blev att de övriga intervjuerna åkte ut tillsammans med idén om att bygga upp filmen kring skotten i Orimattila. Om detta beslut är riktigt eller inte får vår publik avgöra.
Vasa 28.4 2000
SYNOPSIS * PÄLSFAKTA * PRODUKTIONSUPPGIFTER * PRESSBILDER * PÄLSMOTSTÅND * KONTAKTA OSS!
CINEMEDIA |
 |
NAUD PRODUCTION |