Åren 1890–1907 reste omkring 1.500 finländare till Afrika för att söka välbetalda arbeten i guldgruvorna i trakten av Johannesburg. De flesta av dessa kom från norra svenska Österbotten med Munsala som den klart största avnämaren av afrikaemigranter.

Om denna relativt okända del av den österbottniska emigrationen berättas i K-G Olins senaste populärhistoriska bok "Afrikafeber".

– Orsaken att så litet varit känt om denna emigration är lika enkel som krass. Så gott som alla som arbetat i de sydafrikanska guldgruvorna bortraderades av den fruktade yrkessjukdomen minarsjukan, det vill säga stendammlunga, berättar Olin.

Emigrationen till Afrika var unik på flera sätt. Den inskränkte sig i stort sett till åren 1890–1907 och omfattade nästan uteslutande män. Många av dem stannade bara några år nere i gruvorna i Transvaal och en stor del av dem gjorde flera resor dit.

Det som lockade var de höga lönerna i de sydafrikanska gruvorna. I runt tal var lönen tjugo gånger högre än en drängs lön hemma i Finland och dubbelt högre än gruvarbetarlönerna i Amerika. Men det gällde att ha någon form av kvalifikation. Alla enklare sysslor sköttes nämligen av negrer till löner som ingen vit kunde klara sig på.

Krig bryter ut

Det var en dramatisk tid då österbottningarna slog sig fram i den svartes världsdel. Hösten 1899 bröt krig ut mellan britterna och boerna, det vill säga ättlingar till de gamla holländska immigranterna som grundat de självstyrande områdena Oranjefristaten och Transvaal.

Under kriget återvände de flesta österbottningarna hem eller reste vidare till Amerika eller Australien. Men en del stannade kvar och deltog i kriget. De flesta stred på boernas sida och ingick i ett förband som kallades Skandinaviska kåren. Finländarna utgjorde här ett tjugotal av styrkans totalt cirka 120 man. De flesta av finländarna kom från norra svenska Österbotten. Det fanns också finländare i andra boerförband och till och med på britternas sida. Skandinaviska kåren sändes först till den belägrade staden Mafeking. Britternas försvar i staden leddes av överste Robert Baden-Powell, som under belägringen utvecklade en kår av unga pojkar. Kåren blev fröet till den världsomspännande organisation som Baden-Powell skulle komma att grunda, nämligen scoutkåren.

Baden-Powell noterade även de skandinaviska kämparna och han var uppenbart lättad då de fick en annan kommendering. Han skrev nämligen: "....den mest aggressiva delen av de boerstyrkor vi hade emot oss vid Mafeking var den så kallade Skandinaviska kåren, bestående av i huvudsak, tror jag, svenskar och norrmän. Dessa män trängde mycket nära oss... och vi var verkligen glada då general Cronje flyttade på dem...."

Hjältar vid Magersfontein

Skandinaverna flyttades till Moddder River, där den kom att spela en avgörande roll vid det slag som utspelade sig vid Magersfontein den 11 december 1899. Bland de 17 nordbor som stupade den morgonen fanns Emil Mattson Bro från Forsby i Nykarleby. Ett annan av dödsoffren blev Henrik Hägglöf, född i Oravais men bosatt i Vexala. Han avled till följd av en skottskada i huvudet några dagar senare i fångenskap på ett brittiskt fältsjukhus i Orange River.

Den armé där skandinaverna ingick blev i februari omringad av britterna vid Paardeberg och måste kapitulera. De drygt 3.000 fångarna placerades i fångläger på flera håll i det brittiska imperiet. Nordborna blev internerade på ön S:t Helena där de i över två års tid delade Napoleons öde. Under fångenskap avled ytterligare två österbottningar, nämligen munsalaborna Jakob Johansson Spåra eller Gästgivars och Matts Nilsson Laggnäs. Efter krigets slut blev en grupp nordbor kvar på ön och bland dem skördades ett tredje dödsoffer i Isak Eriksson England från Oravais.

Finlands ambassadör i
Pretoria, Tapani Brotherus,
och författaren K-G Olin
lade ner en krans vid den
 skandinaviska graven
under firandet av
 hundraårsminnet av slaget
vid Magersfontein.
Inskriptionen på
gravstenarna lyder: "De
kunde icke vika, blott falla
kunde de. 11 december
1899. Till minne av här
stupade skandinaver".

Afrikafeber" berättar också om en del andra finländska öden i södra Afrika. Bland de tidigaste återfanns gamlakarlebybon Henrik Jakob Wikar, som i slutet av 1700-talet blev den förste vite mannen som färdades längs Oranjefloden. Wikar kartlade floden och förde en unik dagbok om sina år tillsammans med urbefolkningen.

En annan tidig finländare som utmärkte sig på ett mera negativt sätt var Eric Lennstedt från Korpo. Denne gjorde sig i Kapstaden skyldig till en rad brott och två råa mord – det ena på en liten flicka han våldtagit. Den bestialiske korpobon dömde till lagens strängaste straff, vilket innebar att han fick lämna jordelivet korsfäst med huvudet nedåt.

Andra kapitel i boken berättar om sjömän som rymde i land, om guldletare, om pionjärer i Rhodesia och om en finsk-svensk expedition uppför Zambezifloden.

I boken ingår en lista med namnen på omkring 2.000 finländare som i något skede har haft beröring med södra Afrika. Förutom namnen ingår kort personnotiser och källan varifrån uppgiften är hämtad. Många läsare kommer säkert att bli överraskade av de namn som förekommer i förteckningen. För slätforskare och hembygdsintresserade är den en verklig guldgruva.

Tionde boken

"Afrikafeber" blir jakobstadsförfattaren K-G Olins tionde bok. Tidigare böcker i emigrationsserien har behandlat Nya Sverige-epoken, Alaska, Klippiga bergen. Västindien och Sydamerika. Olins mest kända bok är dock "Grafton-affären", som behandlar ett beramat vapensmugglingsföretag i början av seklet och upptakten till Finlands frihetskamp.